En vandring från källa till hav

Vart tar vårt vatten vägen? Christina Claesson ger sig ut på en vandring längs med vattendrag och sjöar för att följa sitt vatten från vask till Östersjön.
Kultur • Publicerad 3 juli 2008
Christina Claesson BILD: ANNICA JÖNSSON
Christina Claesson BILD: ANNICA JÖNSSONFoto: 

Kräftfiske. Strandbrasor. Näckrosor och böljande lövskogsbackar. Det överväldigade mig när jag köpte hus i Tjörnarp 1989. En vän från Frankrike hälsade på och baxnade över insjö-idyllen. Hemkommen till Frankrike ringde han och berättade om ett stort franskt praktverk han stött på, en så kallad "coffee-table-book" med titel "Eskapism i världen". Verklighetsflykt. Där, på ett helt uppslag, var en bild av Tjörnarpssjön, som redaktionen valt som bästa exempel på den nordiska verklighetsflykten: naturdyrkan.

Han skrattade gott,men jag blev förnärmad. Vadå eskapism! Det är ju det här som ÄR verkligheten! Naturen är det riktiga! Jag har flytt hit från stadens alla ytliga, drogande, alienerade, egofixerande verklighetsflykter. Jag har funnit vedhuggning, fiske, kompostering, kirskålsutrotning, trädklättring, tryffelgrismatning, braskamin. Jag lever i verkligheten!

Efter nitton år som husägare i Tjörnarp köper jag en ny propp till badkaret för att ersätta den gamla som läcker. Jag blir stående och stirrar ner i hålet. Det slår ner som en blixt i mig: Vart tar vattnet vägen? Efter mitt avlopp, efter bäcken, efter sjön…? Hur står mitt hus i detta reservat av idyll i förbindelse med den stora världen?

Jag hade nyss lästännu en artikel om Östersjön, bottendöd och tynande torskbestånd. Nu går jag in på Eniros kartor, zoomar in Tjörnarpssjön och följer utloppet. En halv natt håller jag på, innan sambandet står klart: enligt kartan går Tjörnarpssjöns utlopp norrut förbi Sösdala, rinner till Finjasjön, fortsätter via Almaån, förbi Hässleholm, nordöst mot Kvidinge och till Hanaskog där det förenas med Helgeå som kommer forsande från Småland. Hand i hand dansar Alma och Helge söderut genom Kristianstad ner mot Åhus och Yngsjö där de uppgår i Östersjön.

Jag inser medbestörtning att jag kan spotta i vasken hemma i mitt hus och efter några dagar har mitt saliv-DNA förenat sig med Östersjöns öde. Jag är en del av den stora världen, och jag är även en del av dess förfall.

Jag grips av en feber. Jag ska följa vattnets väg, från min vask till Östersjön, från källa till hav. Jag vill veta vilka andra vatten jag förenar mig med, vill veta vilka andra idyller som gör mig sällskap ut i världshaven. Vad händer på vägen? Hur förändras vattnet? Hur blir en bäck till en stor å, hur ingår ett oskyldigt litet hushåll i en bottendöd skandal?

Jag börjar frågaalla jag möter om de vet vart Tjörnarpssjöns vatten rinner. Jag sitter i den nya flytbastun mitt på sjön, där vedröken kryper ut ur skorstenen. Vet ni vart vattnet tar vägen? Vi är tio stycken bastubadare. Alla bor i Tjörnarp. Ingen vet vart vattnet rinner. Jag berättar. Det blir lite eftertänksamt tyst. Sen hoppar vi i vattnet och låter sjön skölja bort vår svett. Vart?

Jag är på Tjörnarpsföretagarnasstyrelsemöte. Flera är uppvuxna här. Det är kloka människor.

- Vet ni var vattnet som ni dricker kommer från?

Jo, de som har egen brunn vet så klart. De andra - nja det är ju kommunalt förstås, det kommer väl från... Höör? Bolmen? Reningsverket vid tegelugnen? Ingen vet bestämt. Vet de vart det vatten de kissar ut på toa-letten tar vägen?

- Till reningsverket förstås.

- Och sen?

Ingen vet bestämt. Min franske vän hade rätt. Vi är ett praktexempel på eskapism. Varenda en. Antingen vi bor i stan eller på landet. Vi tycker naturen är fin, på nära eller långt håll. Men få av oss tittar ner i vasken eller toan och undrar vad som händer sen. Det hör rent av till god ton att inte fråga sådana saker. Det är ju avlopp, smuts, skit. Människans utsöndringar, av samtliga slag, har alltid varit tabu.

Vad som är nytt idag är att vi alla teoretiskt vet hur näringskedjan hänger ihop. Samma vattenmolekyler cirkulerar runt. Vattnet jag dricker kan ha passerat genom Jesus kropp såväl som några dinosauriers, genom Adolf Hitlers matsmältningssystem såväl som min gris. Men samma gamla tabu hindrar oss att ta konsekvenserna av vår vetskap.

Efter första världskrigetbörjade vattenklosetterna komma i Sverige. Det sågs som ett modernt framsteg. Man började rynka på näsan åt illa-luktande utedass på landet, där de efterblivna bodde kvar. Men från vattenklosetterna spolades allt avlopp fritt ut i åar, sjöar, hav. Fabriker gjorde likadant.

Först 1942, drygt 20 år senare, stiftades den första lagen om rening av avloppen. Den har främst gällt de kommunala avloppen. Rening är ännu inte fullbordad för alla enskilda avlopp. Och tabut i vårt tänkesätt, det är ännu segare.

Jag vill följa mittvatten från källa till hav. Ett principbeslut fattar jag genast: jag ska inte ta med mig något vatten hemifrån utan bara dricka det som erbjuds, på vägen.

Nu ger jag mig av.

Christina Claesson
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.