Eriksson, Christer: "Handens hjärta"
Jag har inte läst något av Christer Eriksson tidigare, men att "Handens hjärta" är skriven av en rutinerad författare är tydligt: det är en roman av det slag som är intensivt upptagen med sin karaktär av bygge. Någon bygger en mur. Någon skriver en bok. Och murstenar och meningar har det gemensamt att det krävs konstfärdighet för att få dem att passa samman. Handlag. Hjärta. Eftertanke. Att man mellan kaffekoppar, ölflaskor och promenader reflekterar över detta byggandes väsen.
Den tycks höra till det slags böcker som söker inte en läsare, utan en metaläsare: en sådan som söker romaners sällskap främst för att de i allmänhet vet mer om hur romaner byggs än till exempel grannar och släkt. Om människan nu består av sina berättelser (och det gör hon), och om innehållet i dessa är alltid detsamma (döden, ensamheten, kärleken, sådant), är det i bygget vi lär känna henne. Inte i vad som fogas till vad (sten som sten), utan i hur.
Fair enough, tänker jag, och så börjar jag metaläsa. Och så upptäcker jag att romanen snabbt blir hur liten som helst. Och jag blir hur liten som helst. Och snart består vi bara av en liten handfull truismer om litteraturens väsen, byggda på en skral och dubiös analogi mellan skrivande och byggande. Och så ger jag upp. Jag har halva boken kvar, och inser att jag tagit grundligt fel. För inuti metaromanen vilar en långsamt och vackert molande betraktelse över allt opersonligt livet byggs av (ja: kärleken, ensamheten, döden).
Så här är det. Världen består av en ensam man: Huller. Han förkroppsligar en viss sorts ordkarg manlighet: ensam går han runt i huset som en gång var skal åt hans liv, men som nu bara är skal. Lever gör han i tredje person: "Huller". Han befinner sig i slutet av ett sorgearbete: över den döda hustrun, över själva det liv som gått. Han består av minnen, och allt han rör vid är minne: kaffekoppar, stolar, landskapet självt. Ett efter ett slår han sönder dem, för att bli fri att gå: ut till rännsnaran där i skogen.
Det är den ena berättelsen: dess tempus är ett oförlöst "efteråt". Den andra är den inflätade berättelsen om hur han som mycket ung mötte sin hustru, om deras liv tillsammans, om hennes död. Den äger rum i ett "då", sådant det var innan det hunnit stelna till minne. Det är en berättelse om kärlek. I den heter han "du".
Och varsamt, långsamt sluter sig berättelserna kring varandra, och när de möts, som de måste, och minnena är berättade och tingen skingrade, uppstår en ny plats, där två saker sker. Den ena är väntad: Huller finner ett sätt att kalla sig för "jag", och en möjlighet att gå ut i det stora ovissa nu som kallas för "vidare" istället för ut i skogen och hänga sig.
Den andra är mer oväntad. Jag tycker mig få syn på något som jag inte vet vad jag skulle kalla om jag inte kallar det för "tiden". "Tiden" som i "livet". Den gör inget, den bara är där, alldeles sådär. Det är, i all stillhet, en lite skakande och upplyftande sak; och det är för den skull jag kommer att minnas denna bok, också när jag glömt allt den handlat om.
