Eriksson, Helena: "De, bara"

"De, bara" är Helena Erikssons sjunde diktsamling sedan debuten 1990. Hennes senare böcker har präglats av ett mycket fragmentariskt uttryck.

I "De, bara" arbetar hon med en i allt högre grad obruten syntax, vilket gör denna bok till Erikssons mest lättillgänliga på några år.

I boken återfinns ett flertal olika stämningslägen. Vissa delar har drag av paranoida subjektsförskjutna rapporter från kulvertar, djungellandskap och djurfabriker medan andra snarare är ett slags metakommentarer rörande skrivandets och fiktionens villkor.

I bokens fjärde och i synnerhet andra avdelning dominerar en halvt konkretistisk, halvt betecknande estetik som delvis kretsar kring koppen, kroppen, kappan och trappan och med hjälp av dessa och andra ord aktualiseras en berättelse som behandlar ett fall, ett brott och ett förhållande med våldsamma undertoner. Denna återkommande repetition av begreppen ger ett desperat, men komiskt intryck som inte minst kommer fram vid uppläsningar.

Det är mycket svårt att reducera denna bok till en enkel utsaga, ett tema eller en skönlitterär funktion. Istället öppnar detta heterogena material för en mångfald av produktiva läsningar som kan sätta fokus på alltifrån poetens frihet i kraft av poesins värdelöshet i marknadsliberala termer (en frihet som kan inbegripa en möjlighet att skriva ut sig ur den sociala ordningen), det ljudmässiga och grafiska resultatet, den mystiska i det närmaste thrillermässiga stämningen som löper igenom avdelning för avdelning eller den rumsliga, geografiska upplösningen som tycks rama in händelserna.

Denna rikedom i materialet ställer höga krav på läsaren, men är samtidigt mycket tilltalande och tillåtande.

Eriksson har i sina senare diktsamlingar experimenterat med det grafiska uttrycket. Så även i "De, bara" där den sista avdelningen skall läsas över uppslagen och inte sida för sida. I ett metaparti skriver Eriksson till och med att en "grafisk läsning" är en möjlighet för att hitta en "grafisk lösning".

När jag försöker genomföra en läsning som betonar det visuella uttrycket hamnar jag snabbt i ett uppmärksamt och närvarande tillstånd och då jag under detta arbete läser utsagan "Hon läser/i marginalen befinner sig svaret på frågorna på/läsningen" blir ökningen av indraget i den avslutande avdelningen (i jämförelse med bokens inledning) en förflyttning från eller till svaret, beroende på huruvida svaret står att finna i inner- eller yttermarginalen.

En förflyttning som givetvis genererar ytterligare frågor: Vad är då frågorna? Vad är då svaret? Vad är då fiktionen? Vad är då sanningen?

Pär Thörn

kultur@kristianstadsbladet.se