Essä: Det våras för undergången

essä Artikeln publicerades
Danske Kasper Colling Nielsen har skrivit boken
Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Danske Kasper Colling Nielsen har skrivit boken "Den europeiska våren", en av många nordiska dystopier som nått publiken de senaste åren.

Hur ter sig framtiden? De senaste åren har flera nordiska dystopier – i såväl skönlitteratur, filmer, serier som i poddar – fått stor uppmärksamhet. Men vad är det för framtidsbilder som målas upp? Och varför breder dystopierna ut sig nu? Kulturskribenten Christoffer Dahlin går i närkamp med de mörka visionerna.

Utanför Köpenhamn finns det en liten ö som heter Lolland. Här har ett nytt samhälle byggts upp – både ruralt och hypermodernt på samma gång. Det är ekologiskt, småskaligt, estetiskt tilltalande och det finns en stark gemenskap mellan invånarna. I luften ovanför svävar smarta drönare som utför de flesta praktiska sysslorna på ön.

Livet på Lolland skildras i den danske författaren Kasper Colling Nielsens uppmärksammade roman ”Den europeiska våren” från 2018. Visst låter Lolland pittoreskt? Men det finns en mörk baksida. Till Lolland har huvudkaraktären, den före detta punkaren och numera desillusionerade galleristen, Stig flyttat med sin framgångsrika fru Elisabeth. Men problemet är att det bara är välbärgade människor som får bo på ön. För i Nielsens dystra dystopi, som utspelar sig i en snar framtid, har Danmark dragits ner i ett inbördeskrigsliknande tillstånd. Staten sätter in militär mot delar av den muslimska befolkningen, som tvingas bo i förorterna. Danmark har även upprättat en koloni, i ett avlägset afrikanskt land, dit invandrare som inte anpassar sig till det danska kan deporteras. Men kolonin är också en plats dit människor från den välmenande medelklassen kan åka för att agera volontärer och på så vis döva sina dåliga samveten.

”Den europeiska våren” är både provocerande och tänkvärd. Dialogen dryper av sexism och fördomar. Danmark och Europa är förlorat i en ond spiral av etniska motsättningar. Allt blir snabbt till salu och de som har råd köper sig bort från moraset – till Lolland.

I den danska Netflix-serien ”Rain” skildras hur ett farligt virus, som sprids via regnet, snabbt slår ut en majoritet av Nordens befolkning.

Men det är inte bara motsättningar i migrationens spår som skapar oro i vårt grannland. Även regnet är hotfullt. I den danska Netflix-serien ”Rain” skildras hur ett farligt virus, som sprids via regnet, snabbt slår ut en majoritet av Nordens befolkning. Syskonen Simone och Rasmus gömmer sig i en högteknologisk bunker i sex år innan de tar sig ut i ett ödelagt land, där de som överlevt dödar för mat. I bakgrunden finns ett mystiskt storbolag – Apollon – som genom medicinska experiment orsakat katastrofen. ”Rain” finns i två säsonger och hade premiär i maj 2018. Serien har vissa kvaliteter. Den är påkostad och stundtals spännande. Men inte allt för sällan måste tittaren vara beredd med skämskudden.

Temat regnburet virus är inte heller helt originellt. För även i Sverige är det något märkligt med regnet. I den svenska filmen ”Den blomstertid nu kommer” från 2018 skildras ett Sverige under attack. En regnig midsommarhelg sker sprängningar, där såväl regeringsmakten som kommunikationen i landet slås ut. Ett konstigt regn gör människor till galningar som dödar varandra. Mitt i detta kaos står Alex – en ung man med en dysfunktionell relation till sin pappa. För att rädda sig själv åker Alex tillbaka till sin barndomsstad, men att undkomma regnet visar sig svårt.

”Den blomstertid nu kommer” är något så ovanligt som en svensk katastroffilm. Den är på många sätt välgjord och filmen drog en stor publik till biograferna. Men tyvärr vill historien inte riktigt övertyga. När eftertexterna börjar rulla sitter man som tittare kvar med fler frågor än svar. En viss likhet, när det gäller tematik, finns också med den norska serien ”Okkupert”. För även där handlar det om ett nordiskt land och ett yttre hot. ”Okkupert” finns i tre säsonger och började sändas på SVT 2016. Serien inleds med att Norge har fått en ny grön regering som på grund av en klimatkatastrof beslutar att landets oljeproduktion ska avvecklas. Med stöd av EU ockuperar då Ryssland Norge för att få igång oljeriggarna igen.

Skönlitteratur, filmer och serier i all ära – men en av de största dystopifabrikerna i Norden är nog ändå Sveriges Radios P3. Podcast-serien ”Dystopia” är ett smörgåsbord av undergång. Varje avsnitt har ett tema: vattenbrist, deep fake, övervakning, stigande havsnivåer och så vidare. Avsnitten börjar med en kort fiktiv berättelse från en föreställd framtid där kollapsen redan har hänt. En huvudperson ska försöka orientera sig i en värld där utvecklingen har löpt amok. ”Dystopia” rör sig i ett gränsland där fiktion, vetenskap och spekulation blandas med journalistik. Grundstämningen är samhällskritisk. Ibland låter det mest som en deprimerad socialists feberdrömmar, men ibland gör scenarierna att det gungar till under fötterna på den som lyssnar.

Men det intressanta med dystopin är inte vad den säger om framtiden, utan snarare vad den säger om samtiden, och om de rädslor och farhågor som rör sig i den.

Dystopier är självklart inget nytt, utan det är en genre med lång historia. Begreppet dystopi betyder ungefär ”en dålig plats” och i både litteratur- och filmhistorien finns det mängder med kända negativa framtidsskildringar. George Orwells ”1984”, Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”, Karin Boyes ”Kallocain”, filmen ”Mad Max” och serien ”Hunger games” är bara några exempel.

Men det intressanta med dystopin är inte vad den säger om framtiden, utan snarare vad den säger om samtiden, och om de rädslor och farhågor som rör sig i den. För de ämnen som behandlas i de senaste årens nordiska dystopier ringar på många sätt in den ”flytande rädsla”, som enligt sociologen Zygmunt Bauman, präglar vårt västerländska samhälle. I den globaliserade, individualistiska och konsumtionsinriktade delen av världen har hoten blivit allt mer diffusa och svårgripbara, menar Bauman. De finns överallt och ingenstans och är närmast omöjliga att överblicka. I en öppen och globaliserad värld finns det heller inte någonstans för oss att fly, utan vi är alla fångar i detta postmoderna tillstånd.

Bauman pekar också på en paradox: Vi som lever i den rika delen av världen är objektivt sett också de tryggaste människorna i världen. Aldrig tidigare har så många levt så behagliga liv. Ändå är det bland oss som rädslan och trygghetsfixeringen har gjort sin framfart.

Bauman är nu inte ensam om att framhäva detta. Många av dem som motsätter sig det allt mer populära pratet om systemkollaps påtalar gärna de senaste decenniernas ekonomiska och sociala framsteg i världen. Och i detta avseende är Norden inget undantag. I alla möjliga mätningar, som rör välstånd och välbefinnande, rankas de nordiska länderna i regel högt. När FN:s utvecklingsorgan UNDP 2019 mätte mänsklig utveckling i världens länder hamnade Norge på första plats, Island på sjätte och Sverige på åttonde.

Fast kanske är det just i denna paradox som förklaringen till rädslan och oron finns. Vi vet vad vi har och därmed vad vi kan förlora. Kommer vi verkligen kunna flyga till Thailand på semester när klimatförändringarna sagt sitt? Kommer vi verkligen få en plats på äldreboendet eller få en rimlig pension om världens fördömda och förtryckta människor kan söka sig ett bättre liv här? Vår självklara position i världen är kanske inte lika självklar längre.

Ett tydligt tecken på denna samhälleliga oro är också ungdomars tankar inför framtiden. Analysföretaget Ungdomsbarometern har i åratal undersökt ungdomars inställning och attityder till olika saker. Enligt Ungdomsbarometerns senaste studie, som publicerades i februari 2020, utmärks dagens unga av att de tror sig ha goda framtidsutsikter för sin egen del. Däremot är det en allt större andel unga som ser mörkt på framtiden när det gäller samhället. Generation Z, som de som nu är mellan 15 och 24 år kallas, har alltså många individualistiska dysterkvistar i sina led. Och denna kombination av individualism och pessimism inför den gemensamma framtiden kan utgöra en utmärkt jordmån för undergångsstämningar

I Kasper Colling Nielsens tankevärld är Stig Europa: pösig, självgod, parasitär och helt utan självinsikt.

I Kasper Colling Nielsens roman ”Den europeiska våren” lever huvudkaraktären och galleristen Stig ett behagligt liv på Lolland. Men han har egentligen inte lyft ett finger för att förtjäna det. Han har snubblat över konstnärer, vars framgång han har utnyttjat. Elisabeth, Stigs framgångsrika fru, är den som ordnar flytten till Lolland. Men ändå anser Stig att han har en självklar rätt till sina privilegier. I Kasper Colling Nielsens tankevärld är Stig Europa: pösig, självgod, parasitär och helt utan självinsikt.

”Den europeiska våren” är en beckmörk framtidsskildring. Kommer vi i framtiden se den och de andra nordiska dystopierna från de senaste åren som klarsynta och profetiska? Eller kommer vi se dem som ytterligare några exempel på den obefogade pessimism och självspäkning som har så långa anor i den västerländska idéhistorien? Den som lever får se.

Christoffer Dahlin

Lärare och kulturskribent

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.