unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Essä: Itō Noe och kampen för kvinnans frigörelse

Itō Noe var tidig japansk feminist i en tid då kvinnans rättigheter var kraftigt kringskurna. Hon röjde väg för en ny sorts liv – innan hon mördades av militärpolisen. Kulturskribenten Maya Nomoto guidar i den japanska kvinnohistorien.
Den japanska feministen Itō Noe föddes 1895 och mördades för sina åsikters skull när hon var 28 år.
Den japanska feministen Itō Noe föddes 1895 och mördades för sina åsikters skull när hon var 28 år.
Foto: Wikimedia commons
Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den 1 september 1923 drabbades Kantōregionen på Japans östkust av ett jordskalv som mätte 7.9 på Richterskalan. Till följd av skalvet uppstod svåra bränder som utplånade Tokyos stadsbild. Fotografier tagna några dagar efter katastrofen visar ett skövlat storstadsområde, där återstoden av västerländska fasader reser sig likt monument över det moderna Japans upptakt.

Det var just i ett skede av övergångar och reformer som den stora jordbävningen inträffade och naturkatastrofen angrep ett land som kokade av politiska krafter. Den 28-åriga journalisten Itō Noe var en av de hundratusentals människor som dog i samband med jordskalvet. Hennes död var inte en direkt följd av naturkatastrofen, utan ett resultat av de räder och avrättningar som utfördes av den kejserliga militärpolisen i syfte att utplåna framträdande politiska dissidenter under de kaosartade veckorna efter skalvet.

Itō Noe verkade i ett samhälle där kvinnans plats i det offentliga var ytterst begränsad men de brev, artiklar och essäer hon författade under sin livstid vittnar om de radikala strömningar och intellektuella krafter som tog form i samband med det japanska samhällets modernisering. Itō skildrade kvinnans roll i ett samhälle där en konfuciansk morallära och kejsarideologi sammanföll med en snabbt växande industrialisering och militarism. Med stöd i anarkismens anti-auktoritära idéer utvecklade hon en stark kritik mot regimen och dess systematiska inskränkningar av kvinnans rättigheter. En central tanke i Itōs filosofi var individens rätt att leva efter sina egna övertygelser, ett ideal som konkretiserades i hennes texter och som förkroppsligades genom hennes egen livsstil.

Itōs texter nådde allmänheten främst genom ”Seitō” – den japanska blåstrumperörelsens tidskrift – för vilken hon var redaktör mellan 1915 och 1916. ”Seitō” var till en början en kulturtidskrift vars syfte bestod i att med hjälp av upplysande samhällsreportage, essäer, noveller och poesi nå ut till en kvinnlig läsekrets. I ”Seitō” översattes och publicerades en mängd västerländska texter om kvinnans frigörelse och tidskriften tjänade som en projektionsyta för japanska kvinnors egna idéer om en plats i det moderna samhället.

Hiratsuka Raichō (1886–1971) var en av grundarna. Hennes banbrytande text ”In the beginning, woman was the sun” (I begynnelsen var kvinnan solen publicerades i tidskriftens debutnummer 1911 och kom att utgöra sinnebilden för Seitōs verksamhet. I texten förespråkade Hiratsuka den ”nya kvinnans” intåg i det japanska samhället och hon fördömde de roller kvinnan tilldelats i det kejsarstyrda Japan. Den ”nya kvinna” som Hiratsuka presenterade i sin text utmanade regimens paroller om kvinnan som en ”god hustru och vis moder” och hennes text kom att bli avgörande i den allmänna debatt kring den ”nya kvinnan” som tog fart under samma år.

”Seitō” kom att betraktas som en nyskapande och kultiverad tidskrift vars verksamhet utgjorde en betydelsefull plattform inom det intellektuella livet i Japan under början av 1900-talet. Samtidigt svartmålades ”Seitō” i den japanska dagspressen och bilden som spreds av den ”nya kvinnan” i samhället signalerade amoral, lösaktighet och förfall. Uppståndelsen kring ”Seitō” tycktes emellertid gynna tidskriftens verksamhet och försäljningen ökade i takt med att fler prenumeranter tillkom.

quote
På flykt från det äktenskap som arrangerats av hennes föräldrar, sökte hon sig till Tokyo och under hösten 1912 antogs hon som redaktionsmedlem på ”Seitō”.

Det var i hopp om att få råd angående en skilsmässa som den 16-åriga Itō Noe kontaktade Seitōs redaktör Hiratsuka våren 1912. Itō härstammade från den sydliga ön Kyushu där hon vuxit upp under fattiga förhållanden i den lilla fiskebyn Imashuku. På flykt från det äktenskap som arrangerats av hennes föräldrar, sökte hon sig till Tokyo och under hösten 1912 antogs hon som redaktionsmedlem på ”Seitō”. Våren därpå publicerade ”Seitō” ett temanummer med rubriken The new woman and other issues related to women”. Numret markerade tidskriftens feministiska hållning och de samlade texterna kom att förändra synen på den ”nya kvinnan” och rannsaka de värden hon tillskrivits i den offentliga debatten. Itō Noes essä ”The path of the new woman” (Den nya kvinnans väg) var en av de texter som publicerades i temanumret. Där gav hon uttryck för sina tankar kring kvinnans självförverkligande och formulerade för första gången sina idéer om den enskilda individens värde. Den ”nya kvinnan” skildrades av Itō, likt en banbrytare som i jakten på självständighet, plöjde sig genom det främmande och vandrade längs en väg kantad av faror. Den ”nya kvinnans” outforskade väg framställdes i Itō Noes text som en pilgrimsfärd där vägen mot självkännedom krävde disciplin, självuppoffring och mod och hon tydliggjorde för läsaren att det var med livet som insats den ”nya kvinnan” krävde sin frihet – och inte genom ett ytligt sökande efter lycka, bekvämlighet eller sympati. I texten återspeglades hennes egna erfarenheter av det arrangerande äktenskapet, och den smärta hon tillfogats i försöket att upprätta sina egna värden.

1915 tillträdde Itō Noe som chefredaktör på ”Seitō”. Vid det laget hade hennes intresse för kvinnans frigörelse utvecklats till ett djupare engagemang mot institutionellt förtryck och under sin tid som redaktör dryftade hon frågor kring äktenskap, sexualitet och utbildning. Vägledande i Itō Noes tilltagande intresse för kvinnans emancipation blev den rysk-amerikanska anarkafeministen Emma Goldman vars essä om kvinnofrigörelse Itō Noe översatt till japanska våren 1914.

Med ett starkt fokus på den enskilda individens behov riktade Itō blicken utåt i samhället och integrerade sin individualism med övergripande sociala frågor gällande kvinnans plats i det offentliga. Anarkismens inflytande på Itōs tänkande bidrog till den politiserade riktning ”Seitō” kom att inta under Itōs ledarskap och avspeglades i de teman som upptog tidskriftens fortsatta innehåll. Genom att rikta ljuset mot institutioner som skolan, textilindustrin och de statliga bordellverksamheterna avsåg Itō Noe att bredda tidskriftens läsekrets, som till en början var inriktad mot en snäv grupp av kvinnor, som tillhörde samhällets övre skikt.

Seitōs litterära och kulturella grunder övergavs allt mer till förmån för strikt politiska och samhällskritiska uppslag. Dess huvudsakliga fokus på kvinnans rättigheter och idén om ”Seitō” som en plattform för kvinnliga skribenter kvarstod, men under Itōs ledarskap kom ”Seitō” att inta en alltmer polemisk hållning.

”Seitō” kom att bevakas allt hårdare av myndigheterna. Ett flertal nummer förbjöds i enlighet med landets censurlagar då tidskriften ansågs kränka nationens morallagar och ett antal redaktionsmedlemmar valde att lämna tidskriften i takt med att dess uttryck radikaliserades. Trots att ”Seitō” lades ned till följd av ekonomiska svårigheter 1916, fortsatte Itō sin kamp för kvinnans rättigheter och vidareutvecklade sina idéer med stöd i anarkismens idéer.

quote
Under 1900-talets början arbetade majoriteten av Japans kvinnor inom jordbruk, på fabriker, i kolgruvor, som tjänsteflickor eller inom bordellverksamheten.

I texten ”Girls who are exploited”(Flickor som exploateras) som publicerades i kvinnotidskriften Fujin Kōron i juli 1918, problematiserade Itō den kritik som riktades mot de kvinnor som lämnade sina arbeten på fabriken för att arbeta inom sexindustrin.

Under 1900-talets början arbetade majoriteten av Japans kvinnor inom jordbruk, på fabriker, i kolgruvor, som tjänsteflickor eller inom bordellverksamheten. I likhet med de kvinnor som sökte sig till bordellverksamheten var de kvinnor som arbetade på fabrikerna enligt Itō, förslavade i enlighet med kapitalismens ekonomiska system. Itō Noe synliggjorde det kvinnoförtryck som frodades i Japans allt mer urbaniserade samhälle. Till försvar för de kvinnor som valde att lämna arbetet på fabrikerna för att tjäna sitt uppehälle inom sexindustrin, betonade hon de slavliknande förhållanden under vilka unga flickor tvingades arbeta runtom i landets textilfabriker.

Texten åskådliggjorde hur feodalsamhällets maktförhållanden mellan man och kvinna vidmakthölls och integrerades i takt med att Japan utvecklades i riktning mot en modern stat och Itō framhöll hur de moraliska, kulturella och civilisatoriska påbud som konstituerades i samhällets övre skikt, var omöjliga att efterleva för de invånare som förslavades i enlighet med det kapitalistiska systemet.

I sin samhällskritik återkom Itō ständigt till en problematisering av kvinnans dubbla ofrihet som enligt henne var knuten både till den privata och den offentliga sfären. Hon spårade den offentliga sfärens förnekande av kvinnas rättigheter till utbildningsväsendet och arbetsmarknaden, och den privata sfärens isolering till de konfucianska familjeidealen. Inom de socialistiska och anarkistiska rörelserna såg Itō Noe möjligheter för kvinnan att hävda sin plats i det offentliga och som medlem i den socialistiska kvinnorörelsen Sekirankai (Röda vågen) bevittnade Itō polisens brutala misshandel av rörelsens medlemmar under ett sammanträde den första maj 1921. I sin text ”Women’s resistance” som publicerades i den japanska arbetarrörelsens tidskrift en månad efter polisens ingripande, förkunnade Itō att regimens våld inte kunde hindra Sekirankais kvinnor från att uppta en plats i det offentliga. Då Sekirankais kvinnor samlades i det offentliga och motsatte sig polisens våld överträdde de enligt Itō, regimens gränsdragningar mellan privat och offentligt. I sin text varnade Itō landets makthavare för den ”nya kvinna”, som under samma villkor som de manliga aktivisterna, krävde sin plats i det offentliga. Itō betonade att, i likhet med Sekirankais kvinnor, skulle alltfler kvinnor i fortsättningen komma att upprätta egna villkor för att inta en plats på den offentliga scenen och i en uppmaning direkt riktad mot landets kvinnor skrev hon: ”Håll er immuna mot statens censur, gräv er in i lagens vävnad, och om så krävas – bestig galgens trappor likt hjältar.”

Två veckor efter den stora Kanto-jordbävningen i september 1923 misshandlades Itō Noe ihjäl av militärpolisen och hennes kropp återfanns i en övergiven brunn. Den kejserliga officern Amakasu Masahiko dömdes till tio års fängelse för mordet men frigavs tre år senare och kom att tjäna kejsarregimen som officer under den japanska invasionen av Manchuriet fram till 1945. Som ett led i regimens maktutövande tystades omständigheterna kring avrättningen av Itō ned hennes verk och gärningar kom att återupptäckas först långt efter hennes död. I dagsläget framträder hennes agenda som påfallande aktuell. Då Japans nyblivne premiärminister Yoshihide Suga presenterade sina tjugo regeringsmedlemmar i september 2020 var endast två kvinnor. Situationen uppfångar inte könsmaktsordningens flerfaldiga schatteringar i det japanska samhället, men förtäljer något om vikten av den plats Itō avsåg att upprätta för kvinnan i det offentliga.

Läs mer