Eva Hildén skriver om julen ur ett spännande framtidsperspektiv

För Silje och hennes kompis Isidor har livet alltid varit så. I veckorna lever de åtskilda från sina föräldrar och lyder anvisningarna som förmedlas i de så kallade sirusarna de har på sig. Men en dag förändras allt. Deras lärare plockar fram en bok av papper och läser högt om någonting som kallas för jul. Hon läser om Lucia, tomtar, julmat och visar bilder på snö.

Men är det bara sagor som skildras i den där boken? Har julen funnits på riktigt? Finns det någon som kan berätta mer? Och vem kan man egentligen lita på?

I ”Legenden om julen” flätar Eva Hildén skickligt samman ett totalitärt samhälle med olika jultraditioner. Lärarens plötsliga försvinnande och barnens förvåning över den okända högtiden är en otroligt spännande utgångspunkt för berättelsen, som snart utvecklas till en både farlig och omtumlande upptäcktsresa långt norrut. Livet där ser nämligen helt annorlunda ut än i Siljes och Isidors egen zon, men det är inte alla som uppskattar att de kommer.

Hildén har delat in sin berättelse i tjugofyra kapitel och låter den utspela sig under årets tolfte månad. Språket är lättillgängligt och spänningen stegras långsamt. Beskrivningarna är ingående och både övervakningssystemet och karaktärerna skildras med stor trovärdighet.

Bitvis är replikerna drivande, vilket ökar närheten till karaktärerna. Dialogerna är många gånger informationstyngda, men Hildén lyckas ändå göra dem livfulla. Berättelsen bär också på en del komiska inslag, som när barnen för första gången får se en tomte på bild och när de förstår att man kan äta lussebullar.

”Legenden om julen” är en annorlunda julberättelse, men historiska pusselbitar och framtidsfantasi förenas skickligt. Bland pepparkakor och hologram förs en ytterst spännande kamp mellan ont och gott, och barnen är avgörande för utgången. Det är både läskigt och mysigt, och Hildén överraskar gång på gång.