GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Extas i folkhemmet, medicin och andliga sammanhang

I ett land där ”knarkare” står lägst i samhällshierarkin, kan Sverige använda droger för att bota missbruk? Leonidas Aretakis funderar och diskuterar i sin nya reportagebok kring psykedeliska droger. Kulturjournalisten Rebecka Åhlund har läst.
Bokrecension • Publicerad 21 maj 2022
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Leonidas Aretakis debuterar med sin reportagebok och arbetar annars som kulturjournalist och chefredaktör på Flamman.
Leonidas Aretakis debuterar med sin reportagebok och arbetar annars som kulturjournalist och chefredaktör på Flamman.Foto: Lisa Mattisson
Reportage

Leonidas Aretakis

”Extas i folkhemmet. Sveriges psykedeliska historia”

(Natur & kultur)

”Hur livet uppstod, det låg bortom förståelsehorisonten. Vad universum var, och atomerna: bortom. Tiden: bortom. Döden: bortom.

Vad skulle mitt tjugoåriga jag ha sagt om det?

Skärp dig. Du tror inte på det själv, eller hur? Det kan inte vara möjligt. Jag känner ju dig! Och som du vet har människorna alltid haft en förståelsehorisont och det som finns bortom den hade en gång ett namn: Gud. Och Gud tror vi inte på. Eller hur?

Nej, det gör vi inte. Men vi tror på dimman, och på väggen där allt stoppar.”

Jag råkar läsa ”Vargarna från evighetens skog” av Karl Olov Knausgård precis innan jag tar itu med ”Extas i folkhemmet” av Leonidas Aretakis och det är lustigt nog i just att gud tror vi inte på, men vi tror på dimman och den där väggen, som Aretakis kanske omedvetet tar avstamp.

På senare år har forskningen kring möjlig medicinsk användning av psykedeliska droger tagit fart, fler än en forskare verkar i det närmaste lyriska när de talar om möjligheterna att med till exempel MDMA eller psilocybin undsätta människor med posttraumatiskt stressyndrom, depression och/eller beroenden av olika slag.

Det enda abret, ett i och för sig nästan obegripligt massivt aber, är att terapi med psykedeliska droger tar enormt mycket tid och personal i anspråk. Två terapeuter och fyrtio timmars samtalsterapi, är en siffra som nämns i dokumentären ”Magiska svampar” (som finns på Svt play). I Stockholm erbjuds nu terapisessioner så korta som femton minuter – mina bekanta inom psykvården bara bävar. Samtidigt trummar vi på om hur psykisk ohälsa måste tas på allvar och är jätteviktigt.

”Vi måste inte åka på ayahuasca-retreat i Joshua Tree med Silicon Valley- miljardärer för att misstänka att mystiken, andligheten och känslan av att vara en del av universum i vår tid paketeras och saluförs – gärna dyrt.”
Rebecka Åhlund

Psykedeliska droger används naturligtvis också för att trippa helt vanligt, i mer privata sammanhang används LSD, peyote, ayahuasca och ibogain friskt som medel för att bli lite snurrig i huvudet och samtidigt främja personlig utveckling. Nyfikenheten är omöjlig att inte koppla till vår törst efter andliga dimensioner i livet.

I västvärldens ohanterliga överflöd av allt vi behöver rent fysiskt och materiellt är ointresset och föraktet för andlig tro och religiösa ritualer påtagligt, samtidigt som vi som andliga varelser förstås längtar. Vi måste inte åka på ayahuasca-retreat i Joshua Tree med Silicon Valley- miljardärer för att misstänka att mystiken, andligheten och känslan av att vara en del av universum i vår tid paketeras och saluförs – gärna dyrt. Månglarna i templet var rena gärdsgårdsligan i jämförelse. Och det är intressant att så många under sina rus får uppenbarelsen att de själva ska säga upp sig från allt för att bli schamaner.

Allt detta och mycket mer hinner Aretakis gå igenom i sin bok. Upplägget är ett intuitivt men sammanhållet flöde som fängslar och fascinerar. ”Extas i folkhemmet” är extremt spännande, rik, upplysande och bitvis hysteriskt rolig läsning. Jag har inte en aning om att Svt sände DMT-trippar på 60-talet…

Psykedelika har använts i alla tider i alla kulturer, och Aretakis stannar inte i Sverige. Han berättar inte bara om extas i folkhemmet utan om andra kulturers historia och bruk av substanser i medicinska, andliga och rituella sammanhang. Och han gör det oavbrutet intressant, med nyfikenhet, öppenhet och viss skepticism där det passar.

”Upplägget är ett intuitivt men sammanhållet flöde som fängslar och fascinerar. ”Extas i folkhemmet” är extremt spännande, rik, upplysande och bitvis hysteriskt rolig läsning.”
Rebecka Åhlund

Det ska bli mycket intressant att se hur Sverige hanterar de ”nya” idéerna om möjlig läkning och lindring genom ”knark”. Det var Carter som sa, att vi mäter ett samhälle efter hur det behandlar sina svagaste och mest hjälplösa.

I Sverige har några av de svagaste och mest hjälplösa; människor fast i beroendesjukdomen, dock skuldbelagts och straffats sedan flera decennier. Detta trots att forskning och fakta som vi omhuldar så i andra sammanhang, gång på gång visar att motsatsen vore det mest humana och även samhällsekonomiskt i en större mening, mest effektivt.

Bara tanken att svenska psykologer skulle släcka lysrören i sina mottagningsrum och bädda på soffan och bedriva traumaterapi i åtta timmar framstår för en person uppvuxen under noll tolerans, ”knark är bajs”-kampanjen och skräckpropaganda som fullkomligt befängd. Men ingår det inte i läkareden att lindra? Och om vi tillber vetenskapen i alla andra sammanhang, borde vi inte väga in nya rön då, även om de inte stämmer överens med vad vi uppfattar som en gammal svensk sanning?

Att det finns hjälp att hämta i psykedeliska upplevelser är solklart, men i vilken form och med vilka guider ska vi få ta del av dem? Det är en spännande utveckling, och lite oroande. Andliga, själsomvälvande upplevelser har liksom inte en självklar koppling till att ta en nummerlapp, gå till väntrum tre, ligga på en brits med sådant där strävt skyddspapper på.

På senare år har flera fall av sexuella och emotionella övergrepp på vilsna själar i händerna på mindre etiskt lagda ”guider” uppmärksammats – när vi tar in det bortom ”väggen” i terapirummet blir människor kanske mer sårbara och påverkbara än någonsin. Om och i så fall hur man ska integrera den nya forskningen i ett land där ”knarkare” är absolut lägst i samhällshierarkin, återstår att se. Det kommer att bli intressant, förhoppningsvis även fruktsamt.

”Extas i folkhemmet” är en utmärkt grund att utgå från i diskussionen.

"Extas i folkhemmet".
"Extas i folkhemmet".
Rebecka ÅhlundSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.