Annons

Fängslande skildring av morddömd kvinna ger kalla kårar

Den obehagliga fängelseskildringen i ”Nadia” ger recensenten Mats Palmquist klaustrofobiska känslor. Rysligt bra, med ett oväntat slut.
Bokrecension • Publicerad 23 januari 2021
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Elisabeth Norebäck har lyckats komma under skinnet på sin huvudperson.
Elisabeth Norebäck har lyckats komma under skinnet på sin huvudperson.Foto: Viktor Gårdsäter
Thriller

Nadia

Författare: Elisabeth Norebäck

Förlag: Polaris

Linda var hela Sveriges lilla kelgris, kallades Solskensflickan av tidningarna. Hon älskade att stå på scenen med sin mamma Kathy, Sveriges mest glittrande artist och sångerska.

Men det var då det, för många år sedan. Sedan dess har mamma Kathy gått bort alldeles för tidigt i den fruktansvärda sjukdomen ALS. Själv sitter Linda sedan sex år på Biskopsberg, landets hårdast bevakade kvinnofängelse. Hon är dömd för mordet på sin man Simon. Hon misshandlade honom till döds med kniv i ett veritabelt blodbad.

Annons

Men hon minns ingenting av det. Vad var det som gick så fel? Vad var det som hände, egentligen?

Det är i fängelset som Elisabeth Norebäcks roman ”Nadia” börjar. Vi får en klaustrofobisk inblick i livet som intern. Våldet mellan fångarna, hierarkin och spänningarna, plitarnas ofta oförutsägbara beteende, tristessen, ledan, rutinerna som är exakt desamma, dag efter dag efter dag…

Denna del av ”Nadia” är fascinerande i sin närgångna beskrivning av Lindas liv. Elisabeth Norebäck har lyckats komma under skinnet på sin huvudperson. Det är ingen upplyftande läsning. Men stark och med ett krypande obehag.

Och hela tiden finns i bakgrunden frågan: Vad hände den där natten då Simon dog?

Det tar 200 sidor av bokens 286 innan vi får en förklaring till varför den har titeln ”Nadia”, och det är svårt att gå in på varför utan att avslöja för mycket för hugade läsare. Men efter 200 sidor tar berättelsen också en annan vändning som leder till en inte helt väntad upplösning, en som jag inte riktigt kan förhålla mig till. Bra eller dålig? Jag kan inte riktigt bestämma mig.

”Lindas liv på scenen med mamma och alla hennes sånger står verkligen i skarp kontrast till det hårda skoningslösa livet i kvinnofängelset.”

”Nadia” är absolut en spänningsroman värd att läsa, inte minst för skildringen av Lindas liv med sin berömda mamma – glamouren, glittret och glädjen i att stå i rampljuset. Jag vet naturligtvis inte vem Elisabeth Norebäck haft som förebild för Kathy, själv kan jag inte låta bli att tänka på Lill-Babs, också hon en glittrande artist som gärna verkade gilla att vara i blickfånget. Till bilden finns också solflickan Lindas lillasyster Mikaela, som avskydde att synas i offentligheten.

Lindas liv på scenen med mamma och alla hennes sånger står verkligen i skarp kontrast till det hårda skoningslösa livet i kvinnofängelset. Det är rysligt bra skildrat. Men slutet? Jag vet inte.

”Nadia” är Elisabeths uppföljare till debuten ”Säg att du är min” från 2017, som rönte stor uppmärksamhet och belönades med Årets deckardebut av Crimetime. Hon är född 1980 och är civilingenjör till professionen, som mer verkar bli författarens.

Mats PalmquistSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons