Folket som vägrar ge upp

Där först ryska armén och flygvapnet tillsammans förött den tjetjenska huvudstaden och sedan dess marionettregim under först Kadyrov den äldre och sedan hans son Ramzan Kadyrov våldtagit det som fanns kvar av mänskligt liv, kan det förvisso finnas behov av mer än en ängel.

Men en kvinna som kallas just Ängeln i Groznyj står i centrum för norska Åsne Seierstads nya bok med berättelser från den kaukasiska republiken, som alla på ett eller annat sätt anknyter till eller kretsar kring huvudpersonerna Hadizat, som är ängeln själv, och hennes make Malik.

De båda driver ett hem i Groznyj, dit föräldralösa eller på annat sätt övergivna krigsbarn kommer för att åter få vuxna att identifiera sig med, och hoppet tillbaka om ett liv utan gatans smuts, våldet, drogerna och ensamheten.

Kring detta barnhem skapar Seierstad en berättelse som är både upprörande och gripande. Den handlar, enkelt uttryck, om hur människor kämpar för, och ibland lyckas med, att bevara ett slags mänsklig värdighet där krigsapparaten dygnet runt anstränger sig att krossa och förinta den.

Vi möter Seierstad som ung journalist på sitt första uppdrag. Hon är bosatt i Moskva, talar språket, och får för sig att på eget bevåg ta sig till krigets Groznyj. Trots att alla avråder och berättar om farorna, lyckas hon ta sig dit genom att hänga på ett militärplan.

Upplevelserna från den första resan kombineras här med senare besök. Hon reser både illegalt via grannrepublikerna, och officiellt för att guidad av krigsherrarna och se "framstegen" och "freden" under Ramzan Kadyrovs styre.

Seierstad skildrar samma plats och samma epok som den legendariska ryska journalisten Anna Politkovskaja gjorde. Jag kan ibland rentav tycka att Seierstads text är mer avklarnad. Det kan bero på att Politkovskaja menade sig vara ett av offren för Putins politik, hon är med kropp och själ en i mängden av krigsoffer. Och hon blev också det ultimata offret i och med att hon mördades. För Seierstad förhåller det sig inte så. Hon är skakad och upprörd men har ändå främlingens lilla distans.

Det finns rentav en befriande och lite ironisk ton hos Seierstad när hon betraktar sig själv mitt i infernot. Man förstår verkligen hur skräckslagen hon varit inför händelser som mycket väl kunde ha blivit slutet på hennes liv.

När man läst boken är det ändå med en stark känsla av att ha lärt sig något om denna lilla tappra och så länge förtrampade kaukasiska nation, dess folk och vägran att ge upp inför det ryska kravet på anpassning och lydnad.

Att världen övergivit tjetjenerna och i allt väsentligt fortsätter fjäska för Putin och kalla hans regim "demokratisk" är en tragisk skandal av stora mått. Tjetjenerna är ett muslimskt folk och har kanske just därför offrats på den globala politikens arena, i det USA-ledda "kriget mot terrorismen".

I mina ögon finns det alltför mycket som talar för att de tjetjenska terrorhandlingarna orkestrerats från olika ryska säkerhetsorgan, och att de därmed är avsiktliga provokationer. Det finns stora frågetecken kring avgörande terrorhandlingar: sprängningarna av bostadshus i Moskva, gisslantagandet mitt under föreställningen Nord-Ost på Dubrovka-teatern, gisslandtagandet och massakern på skolan i Beslan etc.

Åsne Seierstad redovisar, både utifrån personliga möten med människor och utifrån mer teoretisk kunskap, hur den tjetjenska tragedin ser ut.

Thomas Nydahl