Formad av 1900-talets trauma

Märkligt, kan tyckas.

Kanske finns det ändå en logik i denna relativa njugghet. Lars Forssell, salig i åminnelse, dyrkade Lindegren och det berodde ingalunda enkom på att de delade krog- och alkoholvanor. Självaste Sven Stolpe skrev uppskattande om Lindegren, diktaren såväl som personen, låt vara att Stolpe med sedvanlig ackuratess kände stanken från tre samtidigt öppnade surströmmingsburkar när han varseblev Lindegrens uttryckliga inspirationskällor: psykoanalysen, marxismen, värdenihilismen a la Uppsala.

Finns det – apropå logiken – inte något överlastat i Lindegrens diktning? För många sinnen, och sinnesanalogier, som hela tiden måste aktiveras? För många bilder som liksom dränker varandra? Lindegrens visioner och versioner av senmodernismen tycks ibland svalla och svälla på ett vis som inte riktigt stått tidens tand emot.

I mina ögon och öron är hans metaforer och liknelser för många och för mycket och – vilket händelsevis är den kritiska poängen – för esteticerande. De vill behaga och imponera. De tycks uppträda på en scen snarare än att vara lediga och självklara. Så har mitt förhållande till surrealismen förvisso alltid varit ganska svalt.

Ännu under tidigt 1980-tal fungerade gymnasieskolan bildande. Några av oss upptäckte Gunnar Ekelöf (1907-68) och att han medelst mångfald och spännvidd kunde vara vägvisaren till det framtida livet och den annalkande underjorden. Med generationskamrat Lindegren tycktes allt däremot begränsas till fyra rader:

"att skjuta en fiende och rulla en cigarrett/ att flamma till och släckas som en fyr i storm/ /att sitta som en fluga i intressenters nät/ att tro sig född med otur fast man bara är född".

Dessa bägge strofer ingår i den söndersprängda sonettsamlingen "mannen utan väg", publicerad på litet förlag 1942 i 200 exemplar, men tillkommen några år tidigare, under begynnande och brinnande krig då våldet, förräderiet och brutaliteten firade oanade orgier och triumfer.

Denna samling ville Lindegren betrakta som hans egentliga debut, trots att "Posthum ungdom" förelåg redan 1935, på Bonniers. Mitt i härvorna och skärvorna, mitt i lustfyllt och lätt havererat bildspråk, fanns det således en puristisk sida av Lindegren. Fast den tidigare nämnde Forssell vill helst placera honom i en barockens kontext.

Nog är det ett överflöd som möter dagens läsare. Och det är ingen slump att Lindegren 1947 skriver dikter (så kallade ekfraser) till konstverk av Halmstadsgruppens medlemmar. Men när den upplysande och närstuderande Daniel Pedersen mot slutet av ett digert och med Lindegren lojalt efterord ställer frågan är det inte utan att mottagaren instämmer: "Man undrar egentligen hur många som läser honom idag?"