Raskt vrider sig enstaka personer åt den politiska högern. Jag menar inte individualismens höger. Den där vi alla är enskilt ansvariga för vår välfärd. Jag menar den högern som verkar mer uttalat mot humanismen, mot de fria idéernas spridning. Den som tar rot i våra ledare och sprider sig ner till gräsrötterna genom den bildade retoriken – talekonsten som spelar på oss, våra behov, våra rädslor och våra fördomar om det vi inte känner till.

Låt oss säga att jag vill driva debatt. Jag tror egentligen inte på debatt för att tala till den jag debatterar med. Jag tror på att föra en debatt som talar till läsarna omkring oss. Jag talar inte direkt till debattören eller ledarskribenterna. De har inte att lyssna. Jag lyssnar kanske inte heller. Jag ser bara de retoriska knep som används för att övertyga den läsande allmänheten om att Sverige är på väg mot en undergång. Sverige är inte på väg mot undergången. Sverige är oerhört starkt. Överallt i samhället gör vi alla vad vi kan, med de medel som står tillbuds för oss, för att göra livet bättre för oss själva och för andra.

Knepen är många men ett retoriskt knep som är i ständigt spel är att göra försiktiga antydningar om att sakernas tillstånd inte alls står rätt till. Begrepp som ”vissa”, ”dem” och ”skulle kunna” påvisar bara möjligheter men läses som direkta sanningar och generaliseringarna blir istället ett axiom genom vilket vi läser alla nyheter och relationer. Att sedan hänvisa till hörsägen som ytterligare bevis när ett sådant bevis snarast är anekdotiskt, svagt och ogrundat, på grund av sin ihållande subjektivitet, gör att vi som läsare reagerar känslomässigt.

Det är som att jag säger att min vän, som upplevt en miljö som är sluten för de flesta – låt oss säga de inre verkningarna i förlagsbranschen – säger att en måste vara kändis för att ge ut en bok i Sverige. En halvsanning som får bäring av ett kändisar ibland låter publicera böcker för att det är lätt att skapa en marknad för dessa böcker och en halvsanning som reproduceras av att ständigt upprepas och bevisas av att vi ser de vi redan känner till på omslag till böcker.

Men, det stämmer inte. Det ges ut fler böcker av människor som inte redan medverkat i ”Så ska det låta” för att ta ett exempel som du som läsare kan relatera till. Ett sådant exempel angör en brygga mellan läsare och skribent. En gemensam referensram skapar närhet och förtroende. När jag anknyter till något du redan känner till tror du mig helt enkelt. Du känner igen dig i mig och det jag säger.

Så retoriken gör gällande att vi som läsare drar slutsatsen att det som låter bekant är sant – för att vi hört om det innan. Vi har kanske läst en ledartext om hur Sverige går under om vi inte omedelbart utvisar fler människor till krigsdrabbade områden. Inte minst för att de lever i en hederskultur som vi kan få syn på. Olikt vår egen hederskultur som är så djupt sittande i oss att vi knappt reflekterar över den.

För att visa på hur galen vår värld är och i hur stor utsträckning vi måste radikaliseras åt höger så kan skribenter använda sig av exempel som är självklara i den kultur som vi vuxit upp med. En kvinna skakar inte hand med män. En man skakar inte hand med kvinnor. Låter det medeltida? Lite. Men att låta händer mötas med öppna handflator mot varandra är sannerligen inte comme-il-faut världen över.

Det som är helt oreflekterat hos en del är märkligt hos andra. När jag möter nära vänner och kollegor från Sverige möts våra kroppar i en kram, otänkbart för några år sedan. När jag möter vänner från England och Frankrike hälsar vi med tre kindpussar. Komna från Irak möts vi med en hand över våra hjärtan. Jag tror det är min favorit. Här, mitt hjärta – och ditt hjärta, så möts vi.

Ett annat välanvänt retoriskt knep är att misskreditera sina meningsmotståndare. Ett grepp som är använt hos politiker, ledarskribenter, kända författare som blir krönikörer och är flitigt använt av en svepande högersvans på allehanda internetforum. Den som inte håller med i din åsikt blir gärna porträtterad som ”naiv” och levande i en värld separerad från en förment realistisk bild av en verklighet som högerkrafterna vill måla upp med stora, stora bokstäver. Det är helst av allt fult att vara en god människa, en god humanist och en tolerant och nyfiken tänkare.

Såg du hur jag nu nämnde politiker, debattörer och identitära högerspöken i samma mening för att du skulle förstå att läsa samman dem? Det är oschysst. Det är retorik.

Kanske är det bara genom textens riktning mot en utvald skara på den mer extrema högerkanten som denna verkan är sprängkraftig? Det står fritt fram att ta åt sig även för de som nöjer sig med att vända sin dyra kappa efter vinden. Att nu värdera kappvändarna som iklädda kläder som ingen annan har råd till är också att misskreditera sin meningsmotståndare. De är vulgära snobbar tycks meningen säga.

Ser du hur lätt det är?

Lika lätt som att titulera de som håller med en och endast peka på hur motståndarna bara är ens motståndare. Och motståndet har ju alltid fel.