Gediget men rörigt om häxprocesser
Oväsen i Älvdalen: Eldarna
Historisk spänning – Debut 2020
Författare: Annika Andebark
Förlag: Hoi
Ett trettiotal personer inför rätta, 18 dömda till döden, sju avrättade. Det sägs att den svenska häxhysterin 1668–1776 startade i Älvdalen. Att juristen Annika Andebark vill göra skönlitteratur av det är inte konstigt.
Anklagelsehetsen har många beröringspunkter med samtiden, och det finns en poäng med att lyfta även gamla missgärningar. De barndomssomrar jag tillbringade i Älvdalen hörde jag inte ett ord om avrättningen.
”Flera vittnen är barn, andra torteras och hotas.”
Men det är en rörig historia, som författaren inte lyckas bena ut. I centrum står kusinerna Marit och Anna, 19-åringen beskriven som vuxen och 16-åringen som ett barn. Anklagelserna om Blåkullafärder far snabbare genom socknen än Österdalälven på våren, och bristen på rättssäkerhet är total. Flera vittnen är barn, andra torteras och hotas.
Andebarks research är gedigen, hon använder verkliga personer och notariens minnesanteckningar. Vissa ögonblick fångas väl, som hur lite de dömda förstår av domarna, men överlag är det fler kjolar som lyfts än spänning, drivkrafter och karaktärsutveckling. Det poetiska skrivsättet blir stelt och juridiken krånglig att hänga med i. Även de blodtörstiga nämndemän som fäller domarna har svårt att skilja mellan dolus, culpa och satans apespel – uppsåt, oaktsamhet eller om allt var inbillning.
Andra delen i serien ska utspelas 150 år tidigare istället för att stanna kvar i bygden där outplånliga sprickor skapats.
