Glauser, Friedrich: "Feberkurva" & "Kinesen"

När förlaget Ersatz i förrfjol introducerade den schweiziske författaren Friedrich Glauser (1896-1938) på svenska med prosasamlingen "Morfin" och kriminalromanen "Överkonstapel Studer" stod det genast klart att man här gjort ett intressant retroaktivt fynd.

Den schizofrene blandmissbrukaren och kåkfararen Glauser hade, mitt i sitt elände, uppenbarligen sinnesnärvaro nog att inte bara skriva blott en roman om den hårdkokte men trivsamme överkonstapel Jakob Studer från Kantonpolisen i Bern, utan hela fyra stycken innan han lika tragiskt som följdriktigt dog av en överdos blott 42 år gammal.

Desto mer glädjande för oss efterlevande att det svenska förlaget upptäckt Glausers litterära kvaliteter och nu gett ut Studers andra och tredje fall, "Feberkurva" och "Kinesen". Liksom i den första Studer-boken har författaren här hämtat sina detaljerade och målande beskrivna miljöer direkt från sina egna intryck och upplevelser på plats.

"Feberkurva" är enriktigt intrikat och tilltrasslad historia som tar avstamp i ett dubbelmord på två kvinnor i Schweiz, och som leder den trötte och illusionslöse Studer till såväl Paris som till främlingslegionen i Marocko (ytterligare en omgivning som Glauser var väl förtrogen med efter att hans förtvivlade far skickat sin vanartade son dit i förhoppningen att få styr på honom).

Det gåtfulla fallet är hur som helst riktigt spännande och presenteras i rasande fart med frän och korthuggen dialog och raska scenbyten.

Men åter igen påminns vi här om att Glausers verkliga berättartalang ligger i de lätt skruvade perspektiven, i hans närmast odygdiga lek med läsaren när han kryddar sina grundligt realistiska skildringar med små bisarra enskildheter eller befängda infall som ger historien den där märkliga känslan av något nästan bekant.

I "Kinesen" är miljöernamer förtroliga, och där storyn på ytan praktiskt taget skulle kunna bytas ut mot vilken lantligt idyllisk och brittisk mysdeckare som helst.

Men bara på ytan, ty även om Studers tredje fall visserligen äger rum ute på den schweiziska landsbygden, och även om romanen inleds med ett likfynd på lantkyrkogården och sedan lägger ut sina ledtrådar i byns värdshus och trädgårdsskola, är Glausers gestaltning även här snarare präglad av okonventionella inslag som karikerade personporträtt och ett vidlyftigt bruk av metaforer. Och vilken annan deckarförfattare skulle döpa en föreståndare för fattigvårdsanstalten till Hungerlott eller få för sig att ge en bullrig och fryntlig provinsialläkare namnet Doktor Buff?

Det är bara att hoppasatt förlaget snart slår till med den fjärde och sista Studer-deckaren innan vi låter honom åtnjuta den pension han emellanåt i böckerna så hett eftertraktar.