Glimåkras kamp lever

Nej, Glimåkra måste inte dö! Johan Ehrenberg för ett i och för sig intressant resonemang, generellt sett, i Kristianstadsbladet den 12 mars. Men han kan inte Glimåkras historia, speciellt inte sådan som den har tett sig under de senaste tio åren.

Jag växte upp där under 30- och 40-talen. Lämnade byn för intressanta jobbs skull, en by som alltjämt hade järnväg, hade ett 60-tal olika affärsrörelser, 3 banker, många industriföretag, däribland ett glasbruk som dog med andra på 1960-talet. Men det kom nytt.

Bilismen och den ofrånkomliga nedläggningen av järnvägen sög naturligtvis ut den lokala köpkraften, sög den till större orter. Förr var de lokala affärerna träffpunkter, som gav umgängesmöjligheter och nyheter.

Idag springer folk ut och in i en och samma kedjebutik, ofta utan att stanna upp - sådan är bilden på många små orter som drabbats av "förortssjukan" sådan den ter sig i storstäderna. Johan Ehrenberg vandrar runt och tycks kunna föreställa sig hur det var.

Ja, kyrkan är stängd och vi vet varför. Den är larmad också. Om någon förr - på 1600-talet eller under min ungdomstid - skulle ha gett sig på den så hade en sådan person haft ett rejält kok stryk att vänta. Idag står ingen upp. Det är inte byns och inte byfolkets fel.

Glimåkra fick sitt näringsliv via den navelsträng som järnvägen från Kristianstad blev på 1880-talet. Den slutade då i Glimåkra och motiverades främst av stenindustrin men också av en växande träindustri.

Från första världskrigets start ända igenom det andra kan man tala om ett stillestånd. Det byggdes inte mycket. Det hände inte mycket. Det var vad man i den tidiga miljödebatten ständigt yrkade en återgång till: "det stationära samhället". Glimåkra var ett stationärt stationssamhälle. Det hade nått ett maximum av näringsliv efter egen förmåga och kraft. Men det hade klarat sig, för det fanns inga specifika motkrafter som idag urbaniseringen och globaliseringen.

Glimåkra har haft och har den anda som gjort Gnosjö bekant. De företagsamma människorna med anor bakåt till de korgmakare som dristade sig ut på kontinenten med sin export och endast den egna göingskan som tillgängligt världsspråk har hela tiden visat vägen. Men så kom en kommunsammanslagning och ett regionkommando och självbestämmandet rök.

Mycket av initiativkraften hämmades av förlängda beslutsvägar och av att de alltmer maktfullkomliga politikerna satte sig i vägen och demonstrerade att de visste bäst. Nuvarande Östra Göinge kommun är svag inte bara i befolkningstal och ekonomi. Det är inte längre de mest företagsamma som leder.

Ovanpå detta hade man ett regionstyre som inte visade någon som helst vilja eller förmåga att åstadkomma en regional balans i det lilla, behändiga Skåne, där prat om avstånd bara är nys.

Den då borgerliga regimen vältes efter att ha gett Östra Göinge en spark i skrevet genom att för en spottstyver kursa bort sanatorieområdet i Broby till kriminellt belastade danskar, just som några initiativ till nyföretagande just där hade demonstrerats. Var fanns stödet?

Så kom ett vänsterstyre, men inte heller det hade någon kreativitet och kraft att sätta emot att allting skall koncentreras tio mil längre söderut. Medan miljoner satsats på vägarnas trafikkringlor i sydvästra Skåne, har Glimåkra Utveckling fått driva på för att få ordning på byns centrum och en ändstation för busstrafiken på samma plats där järnvägen en gång slutade.

Det krävs kamp, skriver Ehrenberg. Glimåkra har fört en organiserad sådan i drygt tio år. Helt klart i motvind, men centrum har omvandlats, nya restauranger och ett hotell har kommit till. Föreningslivet blomstrar. Nya villor har byggts.

Min undran är bara: Ser kommun- och regionpolitikerna det? Eller är de lika tysta som de var när det första företaget drog in på sanatorieområdet i Broby, innan Region Skåne saboterade initiativen? Inte en enda politiker hörde då av sig och sa något i stil med: "Va bra! Kan ni göra något mer? Kan vi hjälpa till?"

Nej. Men stjälpa kunde dom.

Glimåkra har en alltför stark historia för att dö. Men det skall erkännas att kvävning hotar.

Per Ragnarson

kultur@kristianstadsbladet.se