Grahn, Marcus: "Picasso valde också Kristinehamn"

Det här receptet tar Marcus Grahns debutroman spjärn mot redan i titeln: "Picasso valde också Kristinehamn".

Nu råkar romanendimpa ned i en period när det är ont om klassiska uppbrottsberättelser medan däremot den existentiella villakrisen har exploderat och bokmarknaden svämmar över av uppgörelser med det goda familjelivet i nyrenoverat kök. Till en början kan man tro att "Picasso valde också Kristinehamn" är en i raden av dessa attacker mot medelklasskonformitet och kärnfamiljsidyll: "Kabel-tv och korsord, dränering, renovering. Gräsklippning, snöskottning. Mexitegel med markiser."

Men rätt snart efter den långa uppräkningen av dessa folkhemsmarkörer med tvivelaktig status kommer twisten: "Tänk om det inte är tragik? Tänk om man vill?" Och det är de frågor resten av romanen brottas med. Kan verkligen en 27-åring stanna kvar i Kristinehamn med fru och radhus och vara nöjd med tillvaron? Utan att bli en loser som ständigt drömmer om något annat?

Det är väl det här gnagande tvivlet motivet är lite oklart - som får Emanuel Götstedt att provocera fram ett löjligt gräl som gör att hans hustru Louise sticker. Uppfylld av ånger och övertygelse om att det är fråga om "Den Helvetes Jävligt Stora Kärleken" söker han upp sin gamla beundrade kompis Robert och ger sig ut on the road, på jakt efter frun och den försvunna lyckan.

En färd som leder till Lennartsfors och en rasande mängd funderingar om manlig vänskap, sann kärlek och vad som är viktigt i livet.

Storyn är tunn och gestaltningenännu tunnare. Grahn har helt klart driv i språket och slösar generöst med pricksäkra formuleringar och klatschiga oneliners, men ofta liknar berättelsen mer en krönika eller ett kåseri än en roman med flerdimensionella karaktärer. Det gör att den blir stillastående och lite småseg mellan de retoriskt uppskruvade varven. Fast visst är det kul med det engagerade och ironibefriade försvaret för fucking småstaden, kulturens mesta mobbingobjekt.

Sympatisk är också diskussionenkring den moderna manligheten och ifrågasättandet av alla de ideal som måste levas upp till för att anses vara lyckad.

Tankarna kring varför man inte får lov att drömma om tryggheten i tegellivets bubbla ångar av komplex: "Jag är den stora skammens man. / Den stora skammen ligger i att ha blivit kvar, att inte ha kommit vidare. Då har man inte avancerat. Inte till nästa level. /…/ Får jag vara en lantis med en rygg som är rak?"

Tja, i alla fall kan Marcus Grahn hålla ryggen rak för en debut som är långtifrån perfekt men har en medryckande energi, lätt ton och ett ärligt bultande hjärta.