Grupp 8: Bland palestinier, män och vandringar
1. Joan Didion: "Slouching towards Bethlehem"
År 1974 kom jag för första gången till San Francisco. Det var minst sex år för sent. Hippiedrömmarna om fred och kärlek hade spårat ur i knark och fylla. Hight Ashbury var ett övergivet slumområde. Det som återstod var minnen och berättelser om hur det hade varit. Det var bara att lyssna och läsa. Jag läste Joan Didions ” Slouching towards Bethlehem.”
Slouching är enligt ordboken att ”gå hoppsjunken, stå och hänga, slafsa omkring.” Det hade Joan Didion gjort i San Francisco och skrivit om det, så klokt och närvarande att alla som kommit för sent kunde förstå hur det hade varit.
2. Susan Faludi: "Ställd"
Den bästa reportageboken om män har skrivits av en kvinna. Susan Faludis förmåga att tala med, lyssna till och närvara hos män är suverän. Hon följde män under en tid när förändringarna i deras värld var våldsamma.
Männens röster formas till en kör av bitterhet, vrede och anklagelser över en utveckling som berövade männen den stolthet och självkänsla de hade funnit i den traditionella mansrollen på traditionella arbetsplatser.
3. Amira Hass: "Drinking the Sea at Gaza"
Ingen konflikt sedan andra världskriget är lika omskriven som den mellan israeler och palestinier. Den bästa reportageboken om palestinier är skriven av en israeliska. År 1993 blev Amira Hass den första israeliska journalist som bosatte sig hos
palestinierna i Gaza. Varför förklarar hon så här: ”min längtan efter att leva i Gaza berodde varken på äventyrslust eller galenskap, men från ledan vid att vara åskådare och för min vilja att förstå, ner till minsta detalj.” ”Drinking the Sea at Gaza” är en hudlöst ärlig rapport om det tålamod och den sorg som präglar vardagen i det fattiga friluftsfängelset Gaza.
4. Harriet Hjort: "Liten by i Bretagne"
“Liten by i Bretagne” är en symfoni av precisa iakttagelser. Tonen är så avspänd att det är en lycka att läsa. Harriet Hjort kom till ett Bretagne där två och tre generationer ännu levde samman i fiskestugorna och bondgårdarna och där alla talade breton, det ursprungliga keltiska språket.
Hon förälskade sig i ett hus, köpte det och levde nära och enkelt. Den lantliga livsstilen fick henne att känna sig mer hemma långt borta. “Liten by i Bretagne” rymmer en livsbejakelse så smittsam att jag omedelbart får lust att leva likadant.
5. Naomi Klein: "Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott"
Chockdoktrinen är en skrämmande skildring av hur krig och katastrofer används för att marknaden ska kunna verka utan kontroll. Boken är så fylld av fakta och historia om katastrofkapitalismens härjningar att det är lätt att glömma de passager där reportern är personligt närvarande. Det är hon bland annat när hon skildrar hur de fattiga fiskare som drabbats av tsunamin drabbades av en ännu värre katastrof när det internationella katastrofkapitalet anlände.
6. Jane Kramer: "The Last Cowboy"
Henry Blanton är den siste cowboyen Jane Kramers “The last cowboy”. Han bor i ett hus i utkanten av det lilla samhället Canadian i Texas Panhandle.. Skildringen blir en spegel för undersökningar av mitt eget liv. Den hjälper mig att fundera över sådant det är svårt att tala med vänner om. Den cowboyvärld Henry Blanton drömmer om att vara delaktig i var nästan försvunnen när han föddes. Han är fångad i en berättelse på väg bort.
7. Anna Politkovskaja: "Tjejtenien"
Anna Politkovskaja dog för att hon skrev för bra för att gangsterpolitikerna skulle kunna tolerera det. Därför mördades hon. Även om Putin inte personligen höll i pistolen som avfyrade det dödande skottet är han ytterst ansvarig för mordet. De krigsförbrytelse Politkovskaja mötte under otaliga resor skildras rått och naket. Det gör ont att läsa det hon skrev om Tjejtenien.
8. Rebecca Solnit: "Wanderlust"
Böcker om vandringar är vanligen en slags kommenterande vägvisare till stigar och vägar. Wanderlust är en filosofisk vägledning till litterära vandringar. Den är späckad med tänkvärda citat som visar att många författare hur funderat över fötternas betydelse för det litterära skapandet. Boken har varit min vandringsbibel i många år.
Tomas Polvall
