Grus i manligt maskineri

Föreställningen, som ursprungligen producerats i samarbete med Norrlandsoperan och Dansens Hus, är nu ute på Sverigeturné i Riksteaterns regi. Den har gjort succé där den dragit fram och genom uppskattande rop och rytmisk handklappning gör den lika coronaglesa som entusiastiska Kristianstadspubliken vad den kan för att hetta upp stämningen.

Sofia Södergård har en imponerande bredd och har både varit förband åt Lady Gaga och koreograferat på Dramaten. En bredd som också ger frihet.

Hon kallar sig själv för fysisk skådespelare och det är med håret uppsatt i en man bun à la Zlatan som Södergårds alter ego, dragkingen Qarl Qunt, gör entré. Qarl Qunt är ute på sin fjärde världsturné och vi får följa honom både på och bakom scen.

Det halsas öl, pumpas muskler, manspreadas och spelas luftgitarr, allt framställt med Södergårds välmejslade koreografi. Med hennes kvinnliga blick på manligt beteende framstår det som lika absurt som otidsenligt.

Det är en föreställning lika vacker som rå och bitvis väldigt rolig. Stureplansbratsen hängs ut till förevisning lika mycket som gruppen skrevkliande män. Och När Qarl Qunt med sensuell basröst säljer in sina nybakade kanelbullar, ”man buns”, tjuter publiken av skratt.

Men föreställningen stannar inte vid en uppvisning av stereotypa manliga attribut. Den handlar lika mycket om ett allt mer desperat försök att till varje pris hålla igång det traditionellt manliga maskineriet, ett maskineri som börjar få allt svårare att övertyga och som börjat visa sig inte vara den evighetsmaskin som så många män tycks ha tagit för givet.

Efter en stund blir det också tydligt hur mannen i Qarl Qunts tolkning försöker behålla kontrollen genom att just använda sig av ett inlärt och förväntat manligt beteende. Trots att mannen är scenens subjekt lyckas han på det här viset objektifiera sig själv. Med sitt juckande och skrevande förvandlas han till en manlig docka som gör vad som förväntas av honom.

Och visst kan man ana sprickor i den skinnklädda och testosteronstinna fasaden. Här skymtar en person bokstavligen oförmögen att slappna av och därmed förlora kontrollen.

Bakom magrutorna och skinnjackan finns också stråk av en lite ensam och osäker figur, som längtar efter något mer mångfacetterat och äkta. Kanske det finns hopp även för Qarl, och andra karlar som han. Och hopp om att fler snart kan få ta del av föreställningen.