Han som ville upphäva tyngdlagen
Redan som liten påg i Åkarp (mellan Malmö och Lund) där han föddes den 15 maj 1908 visste Lars-Erik Larsson vad han ville. På väg till och från skolan fick han melodier i huvudet och när han kom hem präntade han ner dem på notpapper som han själv framställde med ett femtandat dragstift.
Det var i en tid när möjligheterna att lyssna till musik var så små att vi nästan inte kan föreställa oss det. Radio fanns ännu inte. Men i hemmet musicerades det. Fadern var inte bara specerihandlare utan också kantor. Sonen tog sin kantorsexamen i Växjö vid 16 års ålder och fortsatte 1925 till Stockholm för kompositionsstudier vid Musikkonservatoriet. Hans elevarbeten är hörvärda än i dag, musiken till Dan Anderssons "En spelmans jordafärd" (finns på cd med Karl-Magnus Fredriksson), den första symfonin och en violinsonat, tekniskt skickliga i en nordisk romantisk stil.
1929 for Lars-ErikLarsson till Wien för att vidga sina musikaliska vyer som elev till Alban Berg, en av tolvtonskompositörerna i andra Wienskolan. Berg var dock mycket mindre avantgardistisk som lärare än tonsättare. Den blide, lyriske Lars-Erik Larsson tog mera intryck av Paul Hindemith, som han lärde känna, än av den högspänt expressionistiska Wienskolan. Han var dock först i Sverige med att skriva tolvton och skulle för en kort tid återkomma med en personlig variant långt senare. Efter hemkomsten till Skåne var han under några år musikrecensent i Lunds Dagblad.
Ett internationellt genombrott fick Lars-Erik Larsson på ISCM:s världsmusikfest i Florens 1934 med sin "Sinfonietta". Det blev förlagskontrakt med Universal Edition och åtta länder ställde sig i kö för att få uppföra verket. Sten Broman, som var en central person inom International Society for Contemporary Musik, skrev en entusiastisk rapport i Sydsvenska Dagbladet. Själv var tonsättaren inte nöjd med sin "Sinfonietta" som han fann onödigt komplicerad. "Jag ville skriva enklare, mjukare och luftigare. Det låter kanske anspråksfullt men jag ville faktiskt upphäva tyngdlagen", sa han i en intervju långt senare.
Anspråksfull var Lars-ErikLarsson annars inte. Han hade tvärtom rykte om sig att vara alltför modest, vilket avspeglas i diminutivtitlar på hans verk: Sinfonietta, Concertino, Sonatin, Liten serenad, Fugettor.
Trots att Lars-Erik Larsson beklädde viktiga poster i det svenska musiklivet, var han tillbakadragen. Han kommenterade ogärna sina verk: "Musiken skall tala för sig - och för mig". Musik utan text var för honom absolut musik. Även om det hette "Pastoralsvit" såg han inga bilder, bara musiken. Andra fick gärna göra det.
Lars-Erik Larsson blev aldrig den operatonsättare han kunde ha blivit. Hans av Stockholmsoperan generöst uppbackade "Prinsessan av Cypern" (1937) blev ingen framgång. (Den skall ges på Malmö Opera i en halvscenisk version till hösten.)
En viktig period var åren som musikchef på Radiotjänst 1937-43, präglad av ett nära samarbete med Hjalmar Gullberg. Lars-Erik Larsson blev då en tonsättare känd för hela det svenska folket med två lyriska sviter, "Förklädd gud" till text av Hjalmar Gullberg och "Pastoralsvit", där mellansatsen, "Romansen" blivit hans musikaliska visitkort.
"Förklädd gud" blevfärdig vid tiden för nazisternas invasion av Danmark och Norge i april 1940, en protest mot våldet som inleds med orden: "Ej för de starka i världen / men för de svaga. / Ej för krigare men för bönder som plöjt / sin jordlott utan att klaga / spelar en gud på flöjt. / Det är en grekisk saga…". Av de många inspelningarna är den med Elisabeth Söderström, Erik Sædén och Lars Ekborg en klassiker.
I sitt komponerande har Lars-Erik Larsson genomgått olika perioder, men alla försök att mota in honom i den ena eller andra riktningen har han avfärdat med förklaringen: "Jag vill alltid vara Larsson."
En folkbildargärning av ovanligt slag är hans tolv concertinor för lika många soloinstrument och stråkorkester som han skrev för landets amatörensembler 1953-57. En annan sida av Lars-Erik Larssons komponerande - ett brödskrivande - är musiken till ett 30-tal långfilmer 1941-58. I äldre personers minne finns "Obligationsmarschen" med text av Alf Henrikson från beredskapstiden, som blev en schlager i Sverige och en motståndssång i Norge.
Det finns verkmed ett mer avancerat tonspråk som borde höras oftare, en saxofonkonsert, en cellokonsert, en violinkonsert, "Musik för orkester" op. 40, som kallats hans bästa symfoni och - bland de vokala verken - "Nio sånger" op. 35 till text av Hjalmar Gullberg, som mezzosopranen Anna Grevelius fint tolkade under den heldag som ägnades Lars-Erik Larsson i Lunds Stadshall den 20 april.
Efter många år på Lidingö flyttade Lars-Erik Larsson tillbaka till Skåne, till Helsingborg och sitt sommarhus i Jonstorp vid Skälderviken. Han avled 1986.
Mozart och Carl Nielsen var Lars-Erik Larssons musikaliska husgudar. Tillfrågad på gamla dar om vilken som var den vackraste musik han visste, tittade han upp mot himlen och svarade: Koltrastens.
