Havsnära och starka skildringar om Ålands historia

Havet måste vara Ålands signatur, det som både stänger inne och öppnar upp, som både hämmar människor och står för mångas drömmar under hela uppväxten. Havet är livet. Och döden.

”Hem” är för mig lika mycket en roman som en novellsamling. Varje berättelse om de olika åländska människoödena vi får ta del av står på egna ben samtidigt som de knyts ihop genom bokens övergripande teman, som är Ålands historia berättad utifrån kvinnornas och barnens perspektiv. Och, som sagt, alltid med en relation till havet.

Dessutom dyker det upp olika detaljer som berikar historierna och binder dem mer samman. Nu är inte bara nu, nu har skapats av en massa då.

Resan startar vid Saltvik på 800-talet, där vi följa Lia som ute på en båt är gravid och den besvärliga förlossningen har börjat. Sedan tar oss Karin Erlandsson allt närmare vår egen tid och i sista novellen (”Carolin”) är vi ute på en Ålandsfärja. Året är 2019.

På så vis växer Ålands historia fram, med angrepp från såväl ryskt som svenskt håll, med fattigdom och gemenskap. Även om jag inte engageras lika starkt av alla berättelser, så fastnar skildringarna aldrig i en historisk redovisning, vi är alltid nära och på plats. Människorna är levande och oavsett vilket århundrade vi besöker så finns känslorna där – längtan, kärleken och oron färdas genom historien.

Sedan finns det givetvis stora skillnader mellan tiderna. Som 1700-talsberättelsen om Karla vars familj och grannar är beredda att fly till havs om ryssarna kommer. Och när så sker är det en familj som missar att ta med sig ett av sina barn. Sorgen och skräcken.

Eller hundra år efter det när svenskarna är hotet och familjerna bestämmer sig för att sova utomhus för att ge intrycket av att deras by är öde. Eller långt senare när familjens son har blivit vuxen och äntligen fått gå ombord på ett fartyg, men varför återkommer det inte till hamnen när det borde? Och hur ska de som väntar få besked?

Hur påverkas personerna av ett liv där havet alltid är närvarande? Det är en fråga som återkommer, och det gäller både dem som är ute till havs långa perioder och de som väntar kvar på land. Utvecklas relationerna, eller kanske tvärtom, avvecklas? Och vad längtar de mest efter, varandras kroppar eller gemenskapen och samtalen?

Sammanlagt är det runt tio berättelser, och i efterordet ger Karin Erlandsson en faktabakgrund till varje historia. Personerna är fiktiva, men händelserna bygger på den historiska verkligheten. Det är ett bra tillägg, som fördjupar läsningen än mer.