Hedlund, Magnus: "Odöda, odrömda"

På ett vårdhem i en icke namngiven europeisk stad vistas en gammal kvinna. Även hennes namn förblir okänt. Hon befinner sig i ett märkligt tillstånd, någonstans i gränslandet mellan vakenhet och sömn, egna minnen och andras berättelser, långt tillbaka eller nyss, nu eller då, klara bilder och töcken, liv och död. Själv tror hon sig vara odöd.

Såvitt hon förstod hade perioderna av liv och perioderna av odöd växlat under hennes "liv", det vill säga det spann av tid förbrukat av en särskild individ vilket brukar kallas liv. Men perioder av "liv" och perioder av "odöd" var inte detsamma som perioder av "vakenhet" och "sömn". De var skilda åt i kvalitet, helt olika egentligen, men de gled in i varandra, överlappade varandra.

Tillbakablickarna utspelas till stor del i ett avlägset land med regnskogar och politisk instabilitet. I en avslutande not skriver författaren att somligt i boken påminner om händelser som ägde rum i Surinam 1982. Ett par år tidigare hade militären tagit makten i den före detta nederländska kolonin, och i romanens version blir kvinnan indragen i det våldsamma efterspel som skulle följa.

Hon är staddpå flykt. Också många år senare, i den lilla, unkna lägenheten där chokladpralinerna smälter i värmen och dottern plockar kladdigt stanniol från golvet vid sina besök, också i den delen av världen är det som om flykten pågår. Eller, i linje med det obestämda i skeendet, något flyktigt. Alla försök att hålla fast vid något tycks förgäves.

Magnus Hedlund har i sina senaste böcker rört sig i dessa tillvarons tassemarker, i existensens utkant bland skendöda och mylingar. Med säker hand lyckas han osäkra identiteter, med finurlig precision fångas det undflyende. I nya romanen formuleras paradoxen sålunda: "Eventuellt odöd var man medan man levde, eventuellt odödlig blev man först efter sin död."

"Odöda, odrömda" kan läsas som en pendang till den snart tio år gamla "Snittet", där ett kirurgiskt ingrepp i hjärnan skapar ett före och ett efter liksom ett övergrepp den här gången utgör den diffusa länken mellan förfluten tid och nuet. Och nog ligger det nära tillhands att läsa de sista sidorna som ytterligare tecken på böckernas släktskap.

Men har intestämningen och språket mörknat? Jag tycker det. Mycket av den underfundiga, filosofiska humor som kännetecknar Hedlunds författarskap har här ersatts av resignerat allvar, historisk svärta. Det gör inte "Odöda, odrömda" på något sätt mindre läsvärd, bara – annorlunda, oväntad.

Den stundtals sorgsna tonen har måhända sin upprinnelse i några ord av Heine som den gamla kvinnan bär inom sig, som ännu ett oklart minne:

Ich weiss nicht was soll es bedeuten

Dass ich so traurig bin

Ein Märchen aus alten Zeiten

Das kommt mir nicht aus dem Sinn.

Nej, hon vet inte vad det betyder. Den ovissheten har läsaren inga problem att göra till sin.

Peter Viktorsson