Hergé hundra och än lever trygge Tintin
Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, fyller hundra den 22 maj. Egentligen har han förstås varit död sedan 1983. Han föddes 1907 – och hans seriefigurer lever fortfarande. Evigt unga.
Alla känner till Tintin. Förmodligen är det fler svenskar idag som vet vilka Haddock och Tintin är än som vet vilka Hawkins och Silver är. Kanske är de 23 Tintinalbumen den enda översatta litteratur som hela det kulturlösa svenska folket på ett bekvämt sätt kan samlas kring och diskutera. Alla kan reda ut skillnaden mellan Dupond och Dupont. Folk skriker "Anfäkta och anamma!" när systemkön är för långsam.
Naturligtvis har även jag läst Tintin. När jag var liten var man helt enkelt hänvisad till Tintin. Utlämnad på nåd och onåd till Hergés bisarra, från början katolska, efter hand alltmer jungianska idévärld. Bara Tintin, och några få andra fransk-belgiska serier, passerade vid 1970-talets början de (då) seriehatande svenska bibliotekens trånga nålsöga.
Hergé har aldrig haft topplacering på min favoritlista. Men det har däremot flera av de belgiska och franska serieskapare som lät sig inspireras av – stundtals rent av kopierade – Hergé. Först och främst då Spiroutecknaren André Franquin (vars överlägsenhet till och med Hergé erkände). En annan Spiroutecknare, Joseph Gillain (signaturen Jijé), som på 1950-talet skapade västernserien Jerry Spring, skulle lära upp Blueberrytecknaren Jean Giraud.
Serietidningen Tintin (som startades 1946) skulle fungera som plantskola åt en hel generation av framstående serieskapare: Michel Régnier (Greg), Hermann Huppen, William Vance osv. Edgar P. Jacobs, som en tid ingick i Hergés team av assistenter, skulle 1946 skapa den vackra och märkliga serien Blake och Mortimers äventyr.
De bästa Spiroualbumen (tecknade av Franquin och ofta skrivna av Greg) är som litteratur eller konst betraktade bättre än de bästa Tintinalbumen. Ändå älskar läsarna, biblioteken och förlagen Tintin på ett helt annat sätt. Albumen ges ut i olika versioner och nya översättningar och serien har nu till och med fått en svensk fanclub: Generation Tintin.
En förklaring är paketeringen: de 23 albumen utgör en tydlig, överblickbar, avslutad enhet. Varumärket Hergé stämplat på varumärket Tintin. Ungefär som Flemings Bond-böcker eller Beatles album. Man blir kanske inte överraskad, men man vet vad man får.
Spirou har sedan starten 1938 tecknats av mästare såväl som klåpare. Äventyrens längd varierar. Ibland är de bara några sidor, ibland överskrider de normal albumlängd. Ingen kan fastställa exakt hur många Spirouhistorier det finns. Det sker fortfarande idag intressanta experiment med serien som stundtals resulterar i läsvärda album. Spirou lever, utvecklas, förändras.
Trygge Tintin däremot kommer för alltid att vara densamme. En mygga i en bärnsten. I sitt första äventyr, "Tintin i Sovjet" (1929), blir Tintin infrusen i ett isblock, som en mammut. I det sista albumet, det ofullbordade "Tintin och alfakonsten", gjuts huvudfiguren in i ett konstverk av plast. Naturligtvis hade Hergé tänkt låta hjälten komma loss innan äventyret var slut. Men det blev inte så.
Jan Hoff
