Mikael R Karlsson: Hillfons obegränsade rymd
Det mesta i Curt Hillfons bildvärld byggs upp av en dubbelhet. Här finns former som har en tvingande tyngd och former som ger en svävande, nästan viktlös, rörelse i bildytorna. Kanske är det denna balansakt – mellan något som håller tillbaka och det som frigör – som anslår själva tonen i hans konst. En ton som sällan blir högröstad men som har bärkraft nog för att dra våra blickar med in i synfältet.
Hans målningar och grafik har genomgående en nästan musikalisk klangbotten och de sprider en meditativ stämning. I mobilerna och skulpturerna ”Vindfiskare” fångar pendlingen mellan tyngd och lätthet in både tiden och rummet.
Att måla ett ljus som förtätas, eller glesas ut, sa han sig ha lärt genom att betrakta Mark Rothkos lagrade färgskikt. I Hillfons atmosfäriska himlar anar man också en obegränsad rymd, men även en verklig himmel som molnen och dimslöjorna sveper in över. In i detta himmelsrum för han sedan in olika geometriska former – cirklar eller cylinderformer som bygger egna rum – kalligrafiska tuschtecken, fjädrar eller det stiliserade v-tecknet för en fågels vingslag.
Längtan efter ett överblickande flygperspektiv återkommer han till i flera målningar som kretsar kring Ikaros-myten. I början av 1970-talet målade han ”Ikaros start och fall” och 2013 målar han åter ”Ikaros start”. Här börjar han i det löftesrika uppåtstigandet, medveten om att landningen troligen blir en katastrof. Han startar en färd där han fritt kan driva mellan det föreställande och det abstrakta och det blir även en flygfärd där han är oberoende av både tyngdlagen och konventionerna,
I konsthistoriska översikter och uppslagsverk sägs ofta Curt Hillfons konst karakteriseras av ”en sträng konstruktivistisk grundinriktning”. Det är inte helt rättvisande, eller åtminstone inte hela sanningen. En ”konstruktivistisk Francis Picabia” som konstkritikern Olle Granath kallade hans tidiga måleri känns som en mer framkomlig benämning. För det var i DADA-rörelsen han hade sina konstnärliga rötter och ofta hörde man honom upprepa: ”Dada är inte död!”. Han inspirerades mer av konstnärer som Jean Arp och Marcel Duchamp än av de amerikanska pop-konstnärerna. Genom DADA kunde han också ta avstamp för att smälta samman sitt liv och sin konst. Något som han, genom åren, har manifesterat i många personliga performances och happenings.
För Curt Hillfon var konsten en tydlig process, som inte omedelbart strävade efter att skapa den där slutgiltiga bilden. Därför arbetade han också på flera dukar samtidigt och skapade i serier av bilder och objekt. Han sökte sig fram till en bärande rytm och ett sammanhang.
Det här ser man tydligt när man följer hans litografier och grafiska arbeten. I till exempel mappen ”Eldväg”, från 1987 presenterade han fem serigrafier, tryckta hos Ingvar Landberg, där det samtidigt, i sann ”Curre-anda”, medföljde en ljudkassett som innehöll fem ljudbilder med ”slagverk, sopransax, munspel och Sverres luta”.
Curt Hillfon var trogen sina former och motiv. Så trogen att man ibland upplever att han mekaniskt upprepade dem. Åtminstone känns det ibland så för mig i den senare produktionen där den ursprungliga kraften gradvis tappas ur och bilderna fastnar i en slags stillastående markeringar. Då saknar man den där förvandlande rörelse och den befriande lätthet som tidigare burit fram Curt Hillfons bilder.
