I ett land där alla är rädda

Anne Jalakas har återvänt till Kirgizistan, men den utveckling hon sett under senare år går åt fel håll. Käprrakt åt fel håll. Den framtidstro hon kunde möta förr har bytts till passivitet och rädsla.
Kultur • Publicerad 24 april 2009
Anne Jalakas.
Anne Jalakas.Foto: 

Jag befinner mig i ett land som är i fritt fall. Det är svårt att tro nu när man ser den vackra ytan. De snöklädda bergen gnistrar i solen. Syrenerna blommar, parkbänkarna har fått ny färg och folklivet på gatorna är som vanligt, vänligt och lätt tillbakalutat.

Bakom fasaden ser det helt annorlunda ut.

När jag kom till Kirgizistan för någon vecka sedan, tillsammans med mina kollegor, möttes vi av beskedet att en parlamentsledamot skjutits till döds samma dag. En professionellt utförd avrättning, möjligen länkad till ett politikermord tidigare i år. Eller kanske en intern uppgörelse mellan konkurrerande kriminella sammanslutningar. Omöjligt att veta. Inte säkert att det någonsin kommer att ges något svar. Dock tycks det råda enighet om att politikern ifråga inte var någon förkämpe för demokratin.

Om det stämmer var han dessvärre långt ifrån ensam.

Länge ansågs Kirgizistan, en gång en del av Sidenvägen, vara en demokratisk ö i Centralasien. Tulpanrevolutionen 2005, som störtade den tidigare presidenten, betraktades av vissa som en statskupp men av många som en början till något nytt och bättre. Mina journalistvänner hoppades kunna omvandla den hårt kontrollerade statstelevisionen till en public service-television. Som SVT eller BBC.

I dag möter jag plågade, trötta ansikten. Landet har en sorglig topposition vad gäller korruption och den pressfrihet som tycktes inom räckhåll för bara några år sedan känns avlägsen. Då hade landet plats 107 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Det var inte imponerande, men 2008 föll man till plats 110, bland annat som en följd av mordet på Alisher Saipov, en ung och frispråkig journalist.

Censuren ligger som en våt filt över varenda redaktion jag kommer i kontakt med. Den är sällan uttalad, men fungerar så bra ändå. Alla vet vilka ämnen som är förbjudna. Viktigast av allt är att inte ge utrymme för den politiska oppositionen. Den är visserligen kraftigt försvagad men utgör uppenbarligen ändå ett hot mot den allt mer diktatoriska presidentmakten. Den som trotsar riskerar mer än att bli av med jobbet.

I år har ingen journalist mördats, men attackerna har ökat i omfattning. Syrgak Abdyldaev som överfölls den 3 mars vårdas fortfarande på sjukhus för sina skador. Budskapet är kristallklart och har gått fram. Alla är rädda.

En eftermiddag pratar jagmed en före detta lärare. För några år sedan var han politiskt aktiv. I dag är han uppgiven och berättar att de flesta av hans vänner slutat läsa tidningar och titta på tv. Själv följer han fortfarande med i nyhetsrapporteringen men säger sig ha förlorat glöden. Han tror inte längre på en demokratisk framtid. Presidenten får kanske inte 102 procent av rösterna i det kommande valet men 99.

Men alla har inte gett upp. Vi möter politiskt aktiva kvinnor och män som berättar om ständiga hot och trakasserier. Om fredliga demonstrationer där polisen attackerat demonstranterna i stället för att skydda dem. Om hur de själva gripits när de delat ut flygblad. Om hur rädslan blivit en del av livet.

Som utomstående är det svårt att se några goda tecken på en positiv utveckling.

Men det är omöjligt att inte bli berörd av det mod som så många ändå visar.

Jag frågar en ung kvinna om hon verkligen förstår vilka risker hon tar.

Jo hon förstår. Men ge upp? Nej det tänker hon inte göra.

Anne Jalakaskultur@kristianstadsbladet.se
Anne Jalakas
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.