Imponerande om än något tama memoarer från Obama
Ett förlovat land
Författare: Barack Obama
Översättning: Manne Svensson
Förlag: Albert Bonniers
Den första delen av två är 840 sidor lång. Det blir en förstås del att skriva om när man varit amerikansk president under två mandatperioder. Barack Obamas memoarer är väl värda att läsa om man är det minsta intresserad av världen, USA eller bara politik i allmänhet, men den som förväntar sig vredesutfall, anklagelser, djup indignation och smaskiga detaljer får nog vänta till nästa president tar till pennan... eller mer sannolikt… anställer någon som gör det åt honom. Barack Obama skriver själv och som den statsman han ändå är. Det är eftertänksamt, välformulerat och närmast artigt till tonen. Han är en förvånansvärt skicklig stilist. Språket är lättillgängligt. Tonen varm.
Den biografiska storyn följer formulär 1A. Pojke möter flicka. Tycke uppstår. I USA kan alla lyckas. Pojke börjar med politik, men familjen är ändå det viktigaste. Pojke lär sig kampanja, får folket med sig och blir så småningom president. Förlåt familjen för att jag glömde att familjen ändå är det viktigaste. Tack för förlåtelsen.
Smaskigaste hittills? Han tjuvröker. Avsaknaden av skandaler gör intrycket närmast präktigt. När han väl sitter där som president då? Så gott som alla kommer undan med hedern i behåll. Han har respekt för Angela Merkel. Nicolas Sarkozy framställs som närmast barnslig och sådär franskt arrogant, Putin är maktlysten och slug… de enda som läggs under bilan på riktigt är det republikanska partiets företrädare som – utan att nämna många namn – beskrivs som lögnare och politiska charlataner. Där bränner det åtminstone till för en stund.
”Smaskigaste hittills? Han tjuvröker.”
Annars är det en ganska förutsägbar story vi får oss till livs. Förutom familjen, personalen, soldatbesök på sjukhus och en och annan basketmatch är de icke-politiska utvikningarna få. Boken handlar i första hand om svårigheterna med att vända finanskrisen och baxa igenom Obamacare och så förstås säkerhetsläget, säkerhetsläget och säkerhetsläget. Låter det trist? Det är det ibland, men inte hela tiden. Man kan nämligen inte låta bli att vaggas in i ett sällskap som det är svårt att inte trivas i.
Även om Obama aldrig blir riktigt privat och även om distansen finns där lockas man ständigt att läsa ytterligare några sidor – för som sagt – sällskapet är trevligt och ämbetet lockar ändå till nyfikenhet. Det är lite som en live-version av den gamla TV-serien Vita huset där den genialiske och genuint gode demokraten ger allt för att göra världen bättre. Där allt amerikanskt, i synnerhet amerikansk utrikespolitik framställs som det goda och när man trots allt måste göra ont är det ändå gott fast strategiskt gott. Där lika för lika gäller så länge USA inte har anledning att spela något annat spel, vilket man förstås har mer än ofta. Där man så lätt glömmer sin egen moraliska standard för skådespelet är så bra och dialogen så rapp.
Därvidlag har Obama skrivit en tam, men ändå imponerande första memoardel. Jag sätter en visdomstand på att Trumps memoarer kommer att bli precis tvärtom.
