GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Innan tiden var mogen för lesbisk kärlek

Kultur • Publicerad 22 juli 2004
Karin Boye.
Karin Boye.
Foto: 
Selma Lagerlöf, fotograferad i sitt bibliotek på Mårbacka.
Selma Lagerlöf, fotograferad i sitt bibliotek på Mårbacka.
Foto: 
Agnes von Krusenstjerna.
Agnes von Krusenstjerna.
Foto: 
Edith Södergran.
Edith Södergran.
Foto: 

Den kvinnoälskande kvinnan har uppfattats på olika sätt under olika tider. Jag har sökt i den svenska litteraturhistorien och funnit den kvinnoälskande kvinnan. Vad sker när kvinnor skapar en självbild utanför de förväntade heterosexuella ramarna; vad händer med uppfattningen av att vara kvinna, vad händer med språket?

Kvinnans sexualitet går inte att tala om utan att se till hennes sociala ställning i samhället. 1900-talets första decennier är en viktig period för kvinnans frigörelse. "Den nya kvinnan" (den moderna, androgyna kvinnan som går i byxor) kämpar för rösträtt, ekonomisk självständighet och för att få studera på universitet. Ordet homosexuell uppfinns ungefär samtidigt, i slutet av 1800-talet. Det är sexologer och vetenskapsmän som börjar använda ordet. De menade att homosexuella hade ett 3:e kön och att kännetecknet var manhaftiga kvinnor och feminina män. Homosexualitet var en sjukdom. 1928 skrev Radclyffe Hall den första lesbiska romanen i Europa i samklang med den teorin. Ensamhetens brunn uppfattades som en psykologisk trovärdig skildring av den lesbiska personlighetstypen: pojkflickan som växer upp till den manhaftiga kvinnan. Men man var inte redo för uttalad lesbisk kärlek i litteraturen. Boken förbjöds i England, trots att Hall lät huvudpersonen Stephen Gordon förbli ensam och aldrig få den kvinna hon älskar.

Fyra år senare gav Margareta Suber ut Charlie, en av Sveriges första uttalat lesbiska romaner. Den androgyna och pojkaktiga kvinnan Charlie förälskar sig i den kvinnliga och heterosexuella Sara. Sara berörs av Charlie men kan inte bemöta hennes kärlek. Suber lät emellertid Charlie få rörelsefrihet i pojkaktigheten och positivare självbild än vad Hall lät sin Stephen få i Ensamhetens brunn. Och skandal uppstod inte. Romanen fick över lag fin kritik av samtidens recensenter, även om många förfärade sig över Charlies personlighetstyp.

Under 1800-talets sista decennier, innan Charlie skrevs, innan vetenskapens definition av homosexualitet slog rot i Sverige, uppfattades den kvinnoälskade kvinnan på andra sätt. De som kämpade för kvinnors rättigheter (liksom lesbiska beskrevs de som manhaftiga) möttes i ett kollektiv där de formade sina självbilder bortom männens bestämmelser.

Att leva med väninnor var ingen ovanlig strategi för att behålla självständigheten utan att behöva vara ekonomiskt, rättsligt och sexuellt beroende av män. Sex mellan kvinnor var förbjudet men få kunde föreställa sig sådan samvaro. Ingen fallos – ingen erotik. Därför kunde förälskelser mellan kvinnor passera utan misstanke om osedlighet. Och det skedde. Klara Johanson var en skarp skribent och hörde till samtidens tongivande intellektuella. Hon skrev inga skönlitterära verk, men i hennes dagboksanteckningar finns en röst som inte får gå litteraturhistorien förbi. Johanson tyckte att det är för snävt att dela upp människor i hetero och homo, såväl som att skilja mellan män och kvinnor. Den 21/10 1912 skriver hon i dagboken:

Meredith och Raabe – tvåkönade diktare, liksom Goethe och kanske mer, detta senare dock snarast en tidens gåva. I nästa sekel (eller det därpå följande eller det därefter) skola de enkönade betraktas som inkompletta och gälla som möjligtvis intressanta abnormiteter i stället för mänsklighetens tolkare och domare.

Klara Johansons livskärlek var författarinnan Lydia Wahlström. När de träffades i slutet av 1800-talet var de inte bekymrade över att bägge var kvinnor: "sak samma om kvinna eller man", skriver Lydia Wahlström 1920 i romanen Sin fars dotter.

Det finns många exempel på erotiskt laddade väninneskap. Samma år som Johanson och Wahlström träffas blomstrar en annan förälskelse mellan två samtida författarinnor: Sophie Elkan och Selma Lagerlöf. 1893 till 1921 skrev de 3200 brev till varandra. De finns bevarade i boken Du lär mig bli fri. I ett brev till Elkan 14/11 1896 reflekterar Lagerlöf över romanen Antikrists mirakel, som hon håller på att avsluta:

Ibland då jag läser första korrekturet, dyker det upp för mig en aning att det är något mildt berusande i boken inte därför att den är precis lik dig utan att därför att något af min egen kärlek till dig kommit in i den och stiger upp som en svag doft från raderna.

Edith Södergran fann sin själsfrände i författaren och kritikern Hagar Olsson i början av 1900-talet. Både Edith Södergran och Selma Lagerlöf är viktiga än idag för att de frigav det litterära språket och bilden av kvinnan. I de första stroferna i dikten Vierge moderne från 1916 skapar Södergran en ny kvinna. Hon skriver: "Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum/ Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol". På 30-talet blev Sigmund Freuds psykoanalys borgarklassens nya religion. Lydia Wahlström började i psykoanalys och fick diagnosen bisexuell. Men Klara Johanson var skeptisk till Freuds idéer: "Det förvånar mig att jag aldrig eller ytterst sällan stöter på något som angår mig. Han känner inte min sort. Och det är en grav invändning mot hans teorier", skriver hon i dagboken 18/5 1936.

Johansons sort, den obenämnbara, fick svårt att få plats i det strängare samhällsklimatet. Under mellankrigstiden och nazismens uppgång i Tyskland skärptes de stereotypa könsrollerna. Kvinnan hade fått rösträtt men det fanns mycket kvar att kämpa för - speciellt vad gällde makten över sin kropp och sexualitet. Karin Boye och Agnes von Krusenstjerna skrev om de här frågorna - litteratur som är oersättlig än idag.

Mellan 1930 och 1935 skrev Agnes von Krusenstjerna de sju romanbanden om Fröknarna von Phalen, i vilka hon skildrade frågor om relationen mellan kvinnoidentitet och sexualitet. Här är det möjligt för kvinnor att älska kvinnor och flickors erotiska uppvaknande skildras öppet. Kvinnorna når självständighet genom att bilda familj utan några män. Detta var för kontroversiellt. Bonniers vägrade ge ut de två sista banden i von Phalen-serien och en hätsk debatt om litteratur och moral påbörjades, den så kallade "Krusenstjernafejden".

Karin Boye försvarade Krusenstjernas rätt att skildra kvinnors sexualitet. I en artikel jämförde hon Bonniers bemötande av romanerna med Nazi-Tysklands censur och bokbål. Svenska Morgonbladet svarade: "Man kan förstå den bitterhet som i Tyskland vällt fram mot all denna dekadenta förförelselitteratur." Även Karin Boye trotsade det passande och skrev om lesbisk kärlek. Både i poesi och prosa ifrågasatte hon samtidens kvinnoideal och skapade aktiva kvinnliga/mänskliga subjekt. 1934 skrev hon romanen Kris i vilken hon skildrar Malin Forsts förälskelse i väninnan Siv.

Precis som Johanson, Lagerlöf och Södergran levde Karin Boye ett aktivt liv tillsammans med kvinnor. Men Boye tillhöde en senare generation och blev tidigt bekant med psykoanalysen. Hon reste till Berlin för att bli botad, men vägrade att se kärleken som en sjukdom. Så hon gick på homoklubbar och reste hem säkrare än någonsin tillsammans flickvännen Margot Hanel. De levde öppet tillsammans i Stockholm, något som var ovanligt i en tid då homosexualitet var straffbart och nazismen hade stort inflytande. En tillbakagång till gamla traditionella kvinnoideal skedde.

Men Boye dissekerade nazisternas föreställningsvärld. I romanen Kris hörs ekot från Klara Johansons ovilja att definiera kärleken: "Ge det inget namn, låt det vara som det är, i mitt blod och mina ögon, som liv och sav! Nyskapelsens under behöver inga namn." Malin Forst gör uppror mot fördomarna men det var en svår tid.

1941 tog Karin Boye sitt liv. Tiden efter Boyes död var svår för Hanel. Hon var judinna och kunde inte återvända till Tyskland. I Sverige ville Boyes närmsta och det litterära etablissemanget inte påminnas om Boyes lesbiska liv. Efter sju års samboskap fick Hanel inte sitta bland de närmast sörjande i kyrkan och man lät bränna alla brev och dikter som Boye skrivit till henne. En månad efter Boyes död tar Hanel sitt liv.

1944 legaliseras homosexualitet i Sverige. 1945 faller nazisterna. Nya, både frigörande och svåra skeden, i den lesbiska litteraturhistorien väntar.

Marit Östberg

LITTERATUR
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.