Annons

Inte det minsta tröttsamt – bara trollbindande

Med en konstprosa av högsta karat berättar ungraren László Krasznahorkai i sin senaste bok på svenska, ”Den sista vargen”, om varelser, skogar och rovdjuret människans ödeläggande krafter.
bokrecension • Publicerad 21 februari 2020 • Uppdaterad 23 februari 2020
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
László Krasznahorkai .
László Krasznahorkai .Foto: Hartwig Klappert

Den sista vargen

Noveller

Författare: László Krasznahorkai

Förlag: Norstedts

Översättning: Daniel Gustafsson

Den första punkten infaller på sidan 75, vilket också innebär slutet på den första av två tematiskt löst sammanfogade berättelser i ungraren László Krasznahorkais bok ”Den sista vargen”. Långa meningar är nu något av en ungersk tradition, men varför haka upp sig på detta när de rytmiska strömmarna av ord och satser länge lyckats trollbinda sina läsare runtom i världen. Efter att tidigare ha översatt omtalade titlar som ”Motståndets melankoli” och den med Internationella Bookerpriset belönade ”Satantango”, har Daniel Gustafsson nu satt sin prägel på sin fjärde Krasznahorkai-bok, denna blott drygt hundra sidor långa, men form- och stoffmässigt sinnrika, metafysiskt intrikata och liksom omvända legend med inomlitterära kvaliteter av högsta karat.

Titelberättelsen i ”Den sista vargen” är den märkliga historien om en filosof som på en bar i Berlin berättar om hur han en dag fick ett mystiskt uppdrag att åka till och skriva om den fattiga och förbisedda regionen Extremadura i sydvästra Spanien. Väl där stöter han på ett par märkliga människor under sin jakt på fakta i fallet om landsdelens sista varg, som skall ha dödats någon gång på 80-talet. Och allt berättat i en enda mening, alltså. Inte det minsta tröttsamt, bara trollbindande!

Annons

Den andra novellen, tvådelade ”Herman”, skildrar titelpersonens jägmästare som fått i uppdrag att med fällor utplåna en skogs sista rovdjur, men som efter ett slags inre existentiell kamp bestämmer sig för att rikta sina jaktfärdigheter mot människorna i stället. I novellens andra del berättas samma historia ur ett gäng orgiastiskt våldsamma aristokraters perspektiv, och som bestämmer sig för att deltaga i jakten på den närmast mytiske Herman.

Denna litterära inventering av människans ödeläggande krafter i naturen liknar ingenting annat, och kan varmt anbefallas.

Martin LagerholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons