Iris Gedeborg: "Ett annat liv”

Idun hade gått nu i flera dagar och bara väntat. Väntat på beskedet som hon hade vetat skulle komma snart. Ändå kunde hon inte fatta det. Mamma, som legat på sjukhus så länge Idun kunde minnas, var nu nära att dö. Så farligt hade ingen någonsin trott att det var, åtminstone inte hon eller mormor.

Bilresan tycktes gå oändligt långsamt, och fast det säkert egentligen bara tog några minuter kändes det som en evighet. Kanske för att Idun bara kunde tänka på mamma. Hur såg hon ut? Hade hon slangar kopplade till pipande maskiner instuckna överallt? Skulle mamma ens känna igen sin egen dotter? Iduns mage vred sig av illamående när hon tänkte på alla konstiga vätskor som antagligen pumpades in och ut ur mammas kropp just nu.

När de kom fram till sjukhuset störtade Idun ut ur bilen och sprang sedan mot de stora dubbeldörrarna med mormor i hälarna. Hon ryckte upp dörren och gick fram till receptionen, men stannade till, så plötsligt att mormor nästan gick in i henne. Något kändes nämligen fel. Väldigt, väldigt fel. Iduns kropp skrek att hon skulle springa därifrån så fort hon kunde, men Idun tvingade sig själv att stanna. Mormor verkade också ha märkt att något inte stod rätt till, hon hade stannat upp och tittade nu sig omkring med rynkade ögonbryn. Allt var helt öde, tyst och tomt. Idun kände en krypande känsla i nacken, och håren på armarna reste sig som i ett vinddrag.

- Kom, Idun. Vi får gå upp själva till mor din, verkar det som. Här finns ju inte en själ, sa mormor lite dämpat, som för att inte störa den tryckande tystnaden.

Idun visste exakt var mammas rum låg, eftersom hon hade hälsat på henne så många gånger. Hon tog mormors hand och de gick försiktigt mot korridorerna. När de kom in i korridoren började mormor tveksamt gå vidare mot trapporna, med Idun efter sig. När de nått fram till dörren som ledde till trapporna hann mormor bara sträcka sig mot handtaget innan det sakta trycktes ner från andra sidan. Idun tog några förskräckta steg bakåt, och tänkte att detta liknade en klassisk skräckfilm. Ut ur dörren kom en högrest kvinna, med det bläcksvarta håret uppsatt i en stram knut på huvudet. Hennes kantiga ansikte var hårt sminkat, och de blodröda läpparna kröktes i ett obehagligt leende när hon fick syn på Idun och mormor.

- Jag gissar att ni är Idun och Birgit som kommer för att hälsa på Iduns mamma? sa kvinnan, och när Idun tveksamt nickade log kvinnan ännu mer. Jag heter Marlene, förresten, tillade hon och drog bestämt Iduns hand ur mormors och höll den sedan så hårt att det nästan gjorde ont.

Mormor rynkade på näsan och tittade förvånat på Marlene, och även Idun tyckte att Marlene uppförde sig lite märkligt. När de började gå uppför trapporna märkte Idun även hur konstigt Marlene gick, nästan som om hon inte var van vid sin egen kropp. Men hon kunde inte tänka mer på det nu, Idun var ju redan så orolig för mamma!

Efter drygt en minut stannade Marlene framför en kraftig ståldörr med stora repor. Idun tittade förvånat på den, det här var väl inte mammas rum?

- Här är det, sa Marlene och öppnade dörren.

Idun gick in i det stora rummet, och fick syn på rader efter rader av sjukhussängar med skrikande och kvidande patienter. Hon märkte att varenda en av dem fick någon slags turkos vätska inpumpad i handleden, och hon blev genast rädd för att hennes mamma blev behandlad på samma sätt, det såg så obehagligt ut! Det läskigaste var nog ändå att alla sjuksköterskor rörde sig i perfekt synk, så att det nästan såg ut som en fabrik. Marlene ledde Idun och mormor genom salen till sängen allra längst ner i det vänstra hörnet. Idun skrek till när hon fick syn på kroppen som låg nerbäddad under täcket. Mammas ansikte hade fått en starkt blågrön färg och vilade slappt mot kudden. Läpparna var kritvita och ögonen, som hade röda pupiller, stirrade oseende upp i taket.

- Vad har ni gjort med henne?! skrek Idun i panik, detta var inte den mamma hon kände igen.

Marlene skrattade maniskt.

- Dumma lilla flicka, du fattar ju inte. Din mamma är ingen människa längre. Hon har blivit en del i något så mycket större…

Hon höll upp en spruta med turkost innehåll och log. Idun kände en skarp smärta i armen och sedan blev allt svart.

Av: Iris Gedeborg