Jimmy Vulovic: Jimmy Vulovic: ”Likheter, men inget släktskap mellan nazism och marxism”

Adolf Hitler skriver att väldigt mycket kan läras av arbetarrörelsens egen propaganda. Nazistiska massmötens uppbyggnad och valet av nazifanans röda färg är två saker som, berättar han, hade inspirerats av den marxistiska propagandan. För att arbetare på så vis skulle lockas till och känna sig hemma på nazistmötena. Men gör den imitationen Hitler till marxist, eller ”en vänsterman” som skribenten Nils-Eric Sandberg med självsäker hand nyligen slog fast i Kristianstadsbladet (21 juli). Naturligtvis inte.

Det verkar vara populärt att högerifrån sätta likhetstecken mellan fascism, nazism och marxism/socialism. Det är som om allt ont bara måste ha kommit från vänstern. Och tvärtom, allt gott måste ju rimligtvis komma från höger. Ungefär som när Moderaterna 2011 hävdade att de minsann alltid har varit för demokrati. När partiet i själva verket bildades som Allmänna valmansförbundet bland annat för att på uttalad nationalistisk grund stoppa den demokratisering som då drevs av en marxistisk socialdemokrati. I den dåtida högerns partiprogram och opinionsjournalistik är nationalismen så aggressiv att vår tids Sverigedemokrater framstår som internationalistiska mjukisar i jämförelse.

Det är förvisso sant att det fanns likheter mellan nazismen och den ”marxism” som lade grunden för den bolsjevikiska ryska revolutionen. En likhet är den antidemokratiska synen på partiet som ett propagandainstrument för att styra massorna istället för att demokratiskt representera dem.

Viljan att skapa den nya människan är en annan likhet, en nazistisk respektive en kommunistisk människa. Förhållningssättet till våld som ett rättfärdigt medel för att med diktatur skapa ett nytt samhälle och en ny människa kan också nämnas. Någon bolsjevikisk motsvarighet till nazisternas ideologiskt motiverade, närmast religiösa, dyrkan av våld och styrka är emellertid inte lika tydlig. Hur som helst blev resultatet katastrofalt på båda sidorna, ett totalt mänskligt haveri med bland annat folkfördrivningar, slavarbete, avrättningar och folkmord som följd.

Samtidigt är de ideologiska skillnaderna så fundamentala att det inte går att tala om släktskap. Nazismens grund vilar djupt i nationalismens idé om folket som en organism. Bolsjevikerna förstod samhället som olika ekonomiska klassers konflikt. En annan viktig skillnad är synen på människors lika värde. Bolsjevikisk logik motiverade diktatur med att arbetarna var fler än kapitalisterna. Därför hade de rätt att ta makten (vilket förstås inte ursäktar det förtryck som det resulterade i). En nazistisk logik bygger på bejakandet av det man ansåg vara naturens lag om den starkes absoluta rätt att härska, att Ledaren, partiet och den ariska rasen är starkare och mer värd än alla andra. Därför har den rätt att härska.

Vladimir Lenin stod på flera centrala punkter långt ifrån det Karl Marx formulerade. Så långt att det kanske inte ens borde kallas marxism. Leninism, som Josef Stalin förklarar den i ”Leninismens grunder”, är mer korrekt. Rör vi oss sedan bort från Lenins och Stalins tolkning av marxism, mot ursprunget, blir ett påstått likhetstecken än mer orimligt. Om vi ser till vad Karl Marx faktiskt skrev (han använde dock inte begreppet marxism) eller studerar socialdemokratin, förstår vi snart att det inte spelar någon roll att Adolf Hitlers parti hette Nazionalsocialistische Deutsche Arbeitar Partei, eller att en svensk variant hette Sveriges Nationalsocialistiska Arbetarparti, eller att ordet socialism är en del av nationalsocialism, eller att, vilket jag har haft anledning att studera ingående, svensk nazistisk propaganda liknade den kommunistiska. För allt det där var egentligen bara en strategisk skenmanöver.

Det finns något väldigt oanständigt i att tillskriva offret förövarens idéer. Och minns att marxistiska socialister i till exempel fackföreningsrörelsen var de första att fängslas och mördas av naziregimen. Samtidigt genererade samma regim stora vinster åt borgerliga välgörare på den högra flanken. Slavarbetskraft, krossade fackföreningar och krigisk expansionism gynnade många av de under hela nazieran privatägda företagen. Så länge det varade. Egenintresset ljuger aldrig. Det uttrycket tillskrivs ofta Karl Marx. Oavsett om det är sant att han sa så eller vad man tycker om hans idéer i övrigt, så är de orden en bra utgångspunkt för kritiskt tänkande. Exempelvis kring varför likhetstecken sätts mellan olika saker.