Johnsson, Arne: "Bäras utan namn till natt till morgon"

Arne Johnssons senaste diktsamling heter "Bäras utan namn till natt till morgon". I en slutnot presenteras den som den fjärde boken i en löst sammanhållen svit av böcker.

Och likheterna med de närmast tidigare utgåvorna är stora: samma guldskimrande poetiska språk, samma flöde av ljus, mörker, vatten och tankars och drömmars rörelser. Också den grafiska formen signalerar liknande variationer och upprepningar. Allra sist står också den dikt som är inledande i den första boken i sviten: "Marken lyste även i drömmen" (1998).

Jag tolkar detta som det fäste i vilket diktsvitens olika delar hakar i varandra och bildar en helhet. Associationerna går till en cirkelformation, en enhet där varje ny del pekar in i nästa och så vidare.

Som vanligt är också bokomslaget omsorgsfullt och vackert utformat.

Johnssons dikter har alltid varit associativa, de väcker tankar och känslor skapade av den serie av bilder som flyter förbi i en form som inte kan beskrivas som något annat än en medveten omedvetenhet: Det är en sorts bild- och tankeflöden liknande drömmarnas, också dagdrömmarnas.

I de här dikterna blandas det landskap man vant sig vid är Johnssons eget märke: barndomens mader, åkerväxter som ängsklocka och käringtand, klöver och prästkrage, och syrenträd och snö och skator. Men ett nytt och främmande område spränger in i dikterna: böneutrop, sand och damm, lukter av urin, frukt och kryddor, en rickshaw rullar förbi, tiggare drar i ärmen.

Det skapar en känsla av exotism – men den ligger inte i första hand i det vi konventionellt brukar betrakta som exotiskt – utan i upplevelsen av kontrasten med det nordiska, eller snarare i gapet mellan dessa båda världar. Samtidigt som klyftan blir tydlig blir också likheterna tydliga. Det vardagliga livet pågår överallt, inte bara i nuet och barndomens då, utan också i häret och däret för att använda samma logik.

Meningsbyggnaden bär prägel av de föregående inom samma svit, men skiljer sig också åt i det att det understundom blir än mer knappt. "hund har legat mellan husväggen och presenningen" och "Fågel ropar, apor klättrar" snuddar i formen vid runskrifters och landskapslagars korthuggna telegramstil.

Den sammantagna upplevelsen av den här samlingen är ändå den av ett brus av röster och rörelser. Mängden människor utgör en bakgrundskör till den ensamma människans soloröst: jaget som talar och som söker duet bland människor, kanske också inom sig själv. I denna mångfald av mänsklighet kan man önska sig att få "Bäras utan namn till natt till morgon" – att få sjunka in i en symbios, befriad från sitt jag, bli en i kören, funderar jag.

Eftersom det i den avslutande noten talas om boken som en del i en kvartett, kan jag inte låta bli att undra om en förändring är på väg. Kommer poeten att bryta med den vackra och välfunna estetiken som han behärskar till fullo och istället söka sig nya uttryck, nya former? Det vore välkommet – inte för att det här är dåligt, tvärtom är det så fulländat det kan bli.

Elisabet Norin