Jord och himmel

Vilniusförfattaren Sigitas Parulskis är en jäkel på snabba slagkraftiga reflektioner. De återkommer med jämna mellanrum i hans roman "Tre sekunder himmel", om en fallskärmsjägare i ett sovjetiskt förband som berättar sitt liv med hjälp av en bandspelare och flaska gin.

Och när Parulskis i förra veckan gästar ett klassrum på C4-gymnasiet kommer de igen, de mörka livsvisdomarna, nu lågmält frammumlande på ryska och därefter lågmält översatta till svenska av hans svenske förläggare Mikael Nydahl, Linderöd. På sin andra sida har Parulskis den norske översättaren Gunnar Wareness.

De tjugotalet eleverna i rummet har förberett sig genom att läsa Parulskis hårda tidsskildring med bilder från en helt annan tid. "Tre sekunder himmel" är en roman med grovt språk, drastisk humor, en dos kärlek och en än större dos elände. När en elev frågar hur han förberett sig inför boken, blir svaret: "Jag drack vodka i tio år". Skratt. När en lärare tycker hans litauiska uppläsning av en dikt låter som en bön replikerar Parulskis, "poesi är bön". Vid en diskussion om dubbelhetens betydelse, i form av kampen mellan kropp och själ, mellan det höga och det låga, menar Parulskis att detta går igenom i hela boken. Han förtydligar sig med en mening ur romanen: "En fallskärmshoppare är en ängel i tre sekunder, resten av tiden är han en packåsna".

Det är en bra bild och Mikael Nydahl fyller i att det är en bild som är giltig för hela den mänskliga arten, "det är ytterst sällan vi är änglar, betydligt oftare är vi nere på jorden".

I knappa två timmar pågår samtalet. Det är ett bra möte, långsamt och emellanåt knappt hörbart, med en huvudperson som nästan hela tiden riktar blicken ner mot bordet. Huvudet i handen. När han pratar riktar han sig till Nydahl, som översätter till eleverna.

Fotograf Nilsson kommer in när det är fem minuter kvar. Efteråt undrar han, "var det så tyst hela tiden?". Samtalet kretsar kring översättningsproblematik, språket, omslaget och olika teman ur innehållet. Mikael Nydahl och Gunnar Wareness redogör båda för översättningens gång, som i det här fallet skiljer sig från den gängse. Oftast jobbar en översättare ensam med en bok, här har man haft ett sällskap med skilda kompetenser som har träffats och gemensamt arbetat fram en översättning.

– Det har varit som en kollektiv experimentverkstad, där hela processen har lagts upp på bordet. Det har varit ett tids- och arbetskrävande sätt, men som samtidigt har alstrat så mycket mer kunskap än vad som skulle ske om man varit ensam med boken, säger Mikael Nydahl.

Gunnar Wareness håller med, men nämner även den språkliga mångfaldens dilemma.

– Jag översätter från ett språk jag inte kan, via två andra språk – ryska och svenska – jag inte kan. Resultatet blir att jag tvivlar på min norska, det enda språk jag riktigt kan.

Arbetsspråket under översättningens gång var ryska, vilket, som Mikael Nydahl poängterar, bär ett mått av ironi. I "Tre sekunder himmel" använder Parulskis ryskan som en mustig krydda. Det är när personerna svär som ryskan kommer fram, annars är boken på litauiska. I den svenska översättningen har ryskan behållits för att just få fram den effekten. Finns boken på ryska? undrar någon.

– Nej, svarar Sigitas Parulskis, men en möjlighet hade isåfall varit att översätta de ryska svordomarna till engelska. Dessutom börjar dagens ryska ungdomar övergå till att svära på engelska. Mikael Nydahl menar att det enda stadiga att navigera efter under översättningsarbetets gång är författaren själv. Därför har telefonsamtalen till Vilnius blivit många. Och så berättar Parulskis om när översättarkollektivet första gången åkte till Vilnius för att träffa honom.

– Det var som en tavla av Rembrandt. Den målningen där man ser en grupp läkare som har samlats runt ett lik. Liket var jag och min poesi.

Hans böcker finns översatta till fem språk och Parulskis förklarar att han finner översättningarna dåliga. "De är döda. Lik." Den svenska, då, blev han nöjd? "Eftersom jag inte kan svenska har jag inte dödförklarat den… än."

Efteråt säger Parulskis att han tycker det är roligt att träffa unga läsare. "De är min framtid. Inte vår, utan min framtid", säger han och i klassrummet framför han att de bästa läsarna av en bok inte alls behöver tillhöra samma språkområde som författaren. Han tycker också de svenska kritikernas mottagande var bättre, varmare och livligare, än det han fick i Litauen. Så någon översättningsmotståndare verkar han inte vara. För Mikael Nydahl finns det flera viktiga aspekter med att litteratur översätts. En handlar om förståelse.

– All stor litteratur kan läsas 2000 år för sent och på fel sida av jordklotet och ändå ge läsaren en känsla av att komma i kontakt med författaren. Och det finns en stor poäng i att föra in andra verkligheter in i den svenska litteraturen. De här böckerna av Parulskis är nu en del av den svenska litteraturen, för dit hör lika mycket både den översatta litteraturen som det som är skrivet på svenska. Och det ger oss möjlighet att komma i kontakt med historiska erfarenheter som vi behöver komma i kontakt med.

I Litauen delades läsarna av "Tre sekunder himmel" in i två grupper när den kom ut 2002, cirka tio år efter Sovjetunionens sammanbrott. Den ena fann språket slappt och grovt och ansåg att boken inte borde ha getts ut, den andra var tacksam och menade att romanens språk tog upp sovjetepokens sista generation.

En elev drar in Don Quijote i diskussionen. Parulskis nickar lite grand och medger, jo, det finns drag av den spanske kämpen.

– Jag står hellre på de slagnas och de förlorades sida, än på de starkas sida.

Sune Johannesson