Journalist – ett självklart val

Du är inte klok som vill bli journalist, det finns ju inga jobb.” Så sa man till mig när jag studerade på journalistprogrammet. Nu frågade jag mina klasskamrater om deras val. Svaren kan ni läsa här bredvid.

Verkar de vara några överoptimistiska idioter? Knappast. Vet de något som ingen annan vet? Nej, inte direkt.

Branschen krisar. Och visst stämmer det att antalet betalande prenumeranter har minskat. Men det är inte hela bilden. Tack vare internet har många tidningar aldrig varit så lästa som de är nu, även lokaltidningar.

Det finns alltså fortfarande ett gigantiskt sug efter god journalistik. Problemet är att det har blivit allt svårare att tjäna pengar på den.

Efterfrågan på seriös journalistik verkar dessutom öka i takt med att nätet svämmar över av information. I en röra av rykten, halvsanningar och hellögner har tidningar blivit garanten för en trovärdig nyhetsförmedling. Det är till sin lokalorts tidning som man vänder sig för att få reda på vad som händer i närområdet. Att läsa nyheter är det som människor gör allra mest på nätet efter att utföra bankärenden.

Fortfarande konstigt att man vill bli reporter?

Chansen att bli läst är alltså större än någonsin, möjligheten att påverka är i stort sett gränslös och tillfället att få spridning på sina artiklar har aldrig varit bättre. Att dagstidningar har drabbats av lönsamhetskris är allvarligt, men egentligen rör det sig mest om en strukturkris. Just nu jobbar alla mediehus på högvarv för att klura ut hur journalistik på nätet ska bli en bärande affärsidé. Hur det ska gå till kan ingen riktigt svara på, eftersom annonsörerna än så länge visat sig vara ovilliga att betala för digitala annonser. Men den problematiken påverkar inte nödvändigtvis viljan att bli journalist.

Särskilt inte när journalistik handlar om en slags inre nödvändighet.

Att vara journalist ger mandatet att ringa vem som helst och ställa frågor om vad som helst. Beroende på hur viktigt det är kan man tillåta sig att ringa när som helst. Jag kan inte tänka mig ett lyxigare yrke än det. (Jag skulle kunna betala för att ha det så, men det behöver ni inte säga till de chefer som är intresserade av att anställa mig.)

Och när man uppfattar sitt yrke som ett privilegium – då tänker man inte på kronor och ören. Man drivs av något annat, av tanken att man kan göra en skillnad. Det handlar om att granska makthavare, avslöja missförhållanden och upplysa allmänheten. Men det handlar också om att skapa berättelser om hur människors liv påverkas av allt som händer i samhället.

Gillar man allt detta har man egentligen en ännu svårare fråga att svara på än varför man vill bli reporter.

Nämligen:

Varför vill man inte bli det?