Det är svårt att se hur någon ska kunna hämta styrka ur uppmaningar om att inte lämna ut sitt nummer till den där snubben på krogen såvida han inte spenderat alla sina pengar på dig. Inte heller känns det särskilt tjejpositivt när gästspelande 21 Savage proklamerar att han är alla drömmars man eftersom att han är okej med att låna ut sitt kreditkort när damen går på sina shoppingrundor. Diskursen blir inte bättre när Katy och Doechii sedan stoltserar med att fajtas med andra kvinnor över någon stor och ståtlig mans gunst på ‘’I’m his, he’s mine’’. Ingen kvinnlig solidaritet här inte.

Gång på gång, medvetet eller ej, lyfts kvinnans beroendeställning till mannen fram som en självklarhet, till och med som något slags ideal. Synen på feminism är fullkomligt bakvänd: som ryckt ur valfritt konservativt partiprogram. Att sångerskan och hennes låtskrivare på allvar trodde att det här skulle tas emot väl av en yngre publik är helt världsfrånvänt. Ligger det goda avsikter bakom det här vraket till album, eller är allt bara ett väldigt felriktat försök att återfå sin relevans i musikindustrin genom att rida på tsunamivågen av corpo-feminism? Skulle det ena vara bättre än det andra?

Bortom den sociala dimensionen blir det inte bättre. Produktionen (signerad Dr. Luke av alla människor) stinker Melodifestival långa vägar. Katy sjunger gällt och apatiskt på ett sätt som hon aldrig tidigare har gjort. Allt som allt, ett katastrofalt dyk för en artist som trots allt har några av 2000-talets mest minnesvärda poplåtar på sitt cv.

Om hundra år eller så när patriarkatet till sist ligger söndersmulat så kommer mänskligheten kunna se tillbaka på verk som ‘’143’’ och förstå varför det tog så fruktansvärt lång tid att nå fram till den punkten.