Kinde, Johan: "Någon sorts extas"

"Vi letar inte efter livets mening, vi letar bara efter livets njutning", hävdade Johan Kinde i det nyfödda 1980-talet som tonårig frontfigur i glammiga Lustans lakejer.

Till dansanta synthslingor sjöng de första svenska nyromantikerna om diamanter, champagne och kemisk dekadans, så mondänt, blaserat och livstrött som bara den kan som knappt börjat gymnasiet.

I sin av Bryan Ferry-citat inramade debutroman "Någon sorts extas" återskapar Johan Kinde 80-talets stockholmska nattliv, där det unga avantgardet robotdansar till New Wave under neonrör och frisyrgelén är en eftertraktad nyhet för blonderade synthluggar.

Här uppträder Lustans lakejer lätt maskerade under namnet Bête Noire, ett gäng vackra unga dandys med smink och smoking som förhärligar synd och glamour, utan att ens vara tillräckligt gamla för att släppas in på Café Opera.

Ett smart drag av Kinde är att låta huvudpersonen Julian enbart vara bandets textförfattare och därmed stå vid sidan av framgångskarusellen som kort tid efter att Bête Noire släppt sina första singlar börjar snurra allt snabbare, även om en del av kändisskapets vinster spiller över också på honom.

Han är en sjuttonårig pojke från en trist förort som drömmer om det tjusiga livet i sus och dus och beundrar bandets sångare Walther med sin världsvant galanta image - det är Walther som i romanen står för det famösa autentiska uttalandet "kläderna är viktigare än musiken", som retade gallfeber på progg- och punksverige.

Men mest av allt drömmer Julian om kärleken i egenskap av den svårtillgängliga Lina, och han får också smaka på såväl den fulländande lyckan som den största sorgen.

"Någon sorts extas" handlar om ungdomens euforiska känsla av att "alla smaker är nya" och "just ikväll finns inga tvivel, inga hinder", men är samtidigt en klassisk utvecklingshistoria om vägen mot vuxenlivet och förlusten av oskuld. Under den åtrådda ytan av cynism är Julian storögt naiv, och på samma gång som han fantiserar om glittrande fara och gränslös extas backar han undan så fort det hettar till och leken visar sig ha konsekvenser.

Johan Kinde berättar effektivt och säkert på en enkel prosa utan några direkta åthävor. Nog kunde man önska sig ett tätare, mer glittrande och glimmande språk i en historia om "dekadent eskapism" och "moderna vampyrer". Men romanen är förföriskt lättsmält och underhållande och gestaltar trovärdigt klyftan mellan hedonistisk dröm och smärtsam verklighet.

Visst kan man förnimma en fläkt av nostalgi, även om man som jag fortfarande gick på dagis när kråsskjortorna svängde under stroboskopblixtarna - och inte minst känna igen sig i den svindlande längtan efter något större, något vackrare, något annat.

Ann Lingebrandt

kultur@kristianstadsbladet.se