Klassiker blir äventyr på bibliotek

Ändå luras man gång på gång tro att man i fransmannen Edmond Rostands pjäs från 1897 beskådar ett franskklassicistiskt drama, med tanke på 1600-talsmiljön och bruket av alexandrin-liknande versmått. Lika lätt glömmer man att titelfiguren är en historisk person (1619-1655), i likhet med Rostand dramatiker och författare, tillika hetlevrad duellant och gardist med dräpande talanger.

”Cyrano de Bergeracs” popularitet beror sannolikt mindre på pjäsens självsagda sederegel – inre skönhet är sannare än yttre – än på styckets spirituella ordvändningar och vackra språk, och förstås på dramats bevekande och ljuvligt tragiska motiv. Ty detta är ju historien om den fruktade och älskade fäktaren och rimsmeden Cyrano (Johannes Wanselow), som på grund av sin stora fula näsa blott i hemlighet är olyckligt kär i sin kusin Roxane (Karin Lithman), som emellertid på avstånd fallit pladask för den tvålfagre ynglingen Christian (Alexander Jubell).

Hon är dock en kultiverad dam som kräver att bli kurtiserad med stil, vilket blir svårt eftersom ungersvennen är lika enfaldigt obeläst som han är ursnygg. Den bedrövade Cyrano erbjuder sig ridderligt att hjälpa Christian genom att i fördoldhet spökskriva hans lyriska kärleksbrev till Roxane. Men vem blir hon då egentligen förälskad i, den bildsköne eller poeten?

Dramats inslag av sockrat svärmeri och sentimentalitet räddas stundligen av själva replikernas styng och espri. Och det är ju detta pjäsen egentligen handlar om: orden, språket och bildningen, dessa numera så underskattade storheter.

På Malmö Stadsteaters stora scen Hipp har man i regissör Johannes Schmids och dramaturg Henrietta Hulténs särpräglade, högst roande och finstämda uppsättning också låtit dramat utspela sig på ett folkbibliotek! Här håller en läsecirkel på att läsa högt ur just Rostands klassiker, och gripna av berättelsen lever de sig snabbt in i handlingen så att scenografi (Paul Garbers), kostym (Maria Gyllenhoff) och ensemblens spelstil successivt förvandlas från prosaisk svensk samtid till högstämd klassicism.

Scenbilderna utmärks av böcker – från inledningens prydligt uppställda bokhyllor i biblioteket till den stora bokhögen som bålverk under soldatstriderna i Arras senare i dramat – och bland dem tumlar pjäsens hjältar och antihjältar omkring, alltmedan intrigen sublimt, dunkelt, vackert och oroligt ljudillustreras av Toni Martin Dobrzanskis musik, framförd av en på scenen interagerande kostymerad pianotrio (Caroline Karpinska, Julie Tandrup Kock och Anders Mortensen).

Wanselow gör en rätt otypisk och originell tolkning av Cyrano; mer kärlekskrank och introvert grubblare än intensivt utagerande ädling, vilket tillåter honom att på en och samma gång vara centralfigur och avvikare.

Lithmans subtila sceniska framtoning är själva inbegreppet av en lika huld som tuff Roxane, och Jubell struttar övertygande runt som tvålfager och i grunden hederlig dumbom, medan Göran Dyrssen prålar som den karnevaliskt löjlige och pompöse pappfiguren de Guiche, prominent greve och Cyranos svurne fiende, även han förstås förälskad i Roxane.

Bland övriga roller märks Josefin Iziamos piggt energiska Le Bret och Dilan Amin som den fryntlige bagaren Raguneau.