Klister för att laga det som gått sönder

Malmö Artikeln publicerades
Ellen Nordlund är ensam som limmerskan. Föreställningen ges på Malmö Dockteater.
Foto: Gabriel Flores Jair
Ellen Nordlund är ensam som limmerskan. Föreställningen ges på Malmö Dockteater.

Malmö Dockteater fortsätter att prova nya former och uttryck. Kulturredaktören Sune Johannesson applåderar teaterns mod och ständiga utmaningar. Och berörs både av tilltal och ämne i aktuella ”Limmerskan”.

Rummet är öppet, men smått rörigt. Vi går genom det för att nå de två bänkarna för publiken. En ung kvinna kliver in, iklädd gymnastik/simdräkt tar hon på sig hörlurar och simglasögon och börjar sjunga en egen text till Henry Purcells mästerverk "Didos klagan", ur operan ”Dido och Aeneas”. Om att hon är limmerskan, och hur hon vill hålla ihop alltihop.

Vad är trasigt? tänker jag inledningsvis, men steg för steg växer föreställningen ”Limmerskan” till en sorgebearbetning. Något har hänt, allt har fallit samman och huvudpersonen är i sorg. Är det möjligt att sätta ihop allt igen, går livet att reparera? Funkar det med klister?

Symboliken är stark och i den lågmälda stämningen (förutom i den inledande hellre än bra-framförda sången) tätas historien ihop och det är svårt att värja sig. Hur gå vidare efter en nära anhörigs död? Hur läka kärlekssåren? Hur lämna ensamhetens trygga bubbla? Möter vi inte alla dessa frågor någon gång i livet? Jo.

En scen ur ”Limmerskan”.
Foto: gabriel flores jair
En scen ur ”Limmerskan”.

Limmerskan (Ellen Nordlund) berättar på en mängd sätt och med hjälp av skilda material och tillvägagångssätt. Hon skriver med lim, bläddrar bland diabilder och klappar ömt på vissa detaljer, videofilmar sina rörelser, berättar, visar film, spelar musik, fixar en mini-dockteater, rör sig runt i rummet... Allt kretsar kring den egna livsberättelsen, inramad med sorgkanter. Berättelsen är mörk och allvarlig, men här ryms även humor och en bitande ironi.

Efter den första aktens solohistoria släpps vi i publiken fria i rummet; får röra vid materialet, önska sorgsen musik, krypa in i grottliknande rum, kika på anteckningar och bilder. Starkaste upplevelsen är när jag ger mig in i en mörk, smal korridor med ett litet öga längst fram. Genom det hålet blickar jag ut mot en bubblande rörlig glasyta. Ljuden är likt vågor och vind, jag är ensam och kan inte fly. Vem är jag? Vilka sorger bär jag? Hur går jag vidare, genom att försöka limma ihop bitarna eller acceptera det trasiga?

Som föreställning haltar "Limmerskan" och känns mer som idé än färdigt verk, men vad gör det; jag berörs både av frågorna och tilltalet. När jag tänker lämna rummet märker jag att mina lånade vita tofflor fastnar lätt i golvet. Klister! Och i högtalaren hör jag Agneta Fältskog sjunga sin snyftschlager "Om tårar vore guld". Jag sätter mig igen.

Teater

”Limmerskan”

Idé & regi: Ellen Nordlund

Spelas på Malmö Dockteater till 20/12