Krig & fred; del 5

Vi får inte glömma Auschwitz. Men varför? Vet vi inte redan tillräckligt? Har det inte skrivits hyllkilometrar, gjorts oräkneliga filmer och radioprogram om Auschwitz, Förintelsen och nazismens fruktansvärda gärningar under andra världskriget?

Borde vi inte låta Förintelsen bli en del av historien, när det nu snart inte längre finns kvar några ögonvitten i livet?

I år är det ju sextio år sedan Auschwitz befriades – bör vi inte dra ett streck över det som varit och gå vidare?

Det bästa svaret jag kan ge stavas Emerich Roth. I sin gärning är denne energiske, målmedvetne och förbluffande pigge svenske 80-åring ett levande bevis varför Förintelsen angår oss alla, här och nu, idag och imorgon.

Sedan tolv år tillbringar han större delen av sin tillvaro med att resa runt i svenska skolor och berätta om sina erfarenheter. Han är en av dessa som mot alla odds överlevde Förintelsen.

Emerich Roth föddes 1924 i staden Velky Sevlus, i nuvarande Ukraina. Liksom en femtedel av stadens befolkning var han jude. Majoriteten av stadens tretusen judar mördades under andra världskriget. Varför? Varför? För att de var judar.

Man kan läsa Emerich Roths egen berättelse i en bok som utkom för tio år sedan, Jude, Zid, Sidó – En berättelse om kärlek och hat och vägen till ett nytt liv. Det är en märkvärdig, gripande bok, skriven helt utan sentimentalitet. Men givetvis finns smärtan, sorgen och tragedin där. I hans egen familj mördades alla, utom han själv och en syster.

Nu utkommer boken på nytt under titeln Emerich är mitt namn (Carlssons) med ett nyskrivet efterord av Elisabeth Precht. Läs den. Lyssna. Förfäras.

Och tänk efter.

För Emerich Roths huvudpoäng är inte att väcka upprördhet och medkänsla. Han drivs av en annan avsikt. Han eftersträvar att, med sin erfarenhet som exempel, försöka nå framför allt de ungdomar som lätt skulle kunna bli nazister idag. Här och nu. Idag. I morgon.

Varför? För att dessa ungdomar vuxit upp utan kärlek, och med alltför mycket våld och hat. Och känner man enbart till hat, bejakar man alltför lätt hatet, mot sig själv och därmed också mot andra människor.

För nio år sedan följde jag med Emerich Roth och några av de ungdomar som han förmått byta sida – från hatare, som Emerich Roth kallar dessa ungdomar, till tänkande och kännande människor – när de tillsammans besökte skolor, talade med elever, lärare och föräldrar.

Det var en imponerande upplevelse. Det var ett genuint möte, ingen tårfylld föreläsning. Kanske måste man se honom tala med ungdomar, för att förstå vilken enormt viktig insats han gör. Hans mod är stort och hans tro på ungdomars inneboende goda kraft ovillkorlig.

Vad som fattas flertalet unga skinnskallar, rasister och antisemiter, är någon vuxen som vågar möta och se dem. Se människan bakom hatarfasaden, utan att för den skull förringa det vidriga i deras åsikter.

Och det gör Emerich Roth. Hans erfarenheter som överlevare och efter ett arbetsliv inom socialvården, hans rakryggade mod och lågmälda patos, har under de senaste tolv åren fått många, många ungdomar att stanna upp, tänka till och tänka om.

I den omfattande litteraturen om Auschwitz finns några unika böcker som alla borde läsa. Primo Levis Är detta en människa? och Imre Kertész Mannen utan öde.

Emerich är mitt namn är en bok av annat slag, men inte mindre viktig. Emerich Roth drivs av en vilja att förändra saker här och nu, därför att i morgon kan det vara för sent. Igen.

Så läs Emerich är mitt namn. Lyssna till denne man som berättar något förfärande väsentligt om oss alla. Och tänk efter.

Örjan Abrahamsson

Ny bok

Emerich Roth: "Mitt namn är Emerich" (Carlssons)