Kristina sedd i gammalt ljus

Kultur Artikeln publicerades

Jag får aldrig någon riktig känsla för Kristina som person i den här boken. Erik Petersson, doktorand i historia vid Linköpings universitet, skriver om Kristinas barndom, vägen till drottningrollen och den omdebatterade abdikationen.

Kristina uppfattas som en tidsparadox, en kvinna på ett manligt ämbete och jag vänder mig emot att Petersson så lättvindigt går förbi den forskning som hävdar det motsatta, att mannen var norm och måttstock, men att maktpositionen kunde sätta betydelsen av könet i bakgrunden.

Vad är det då Petersson vill med sin bok?

Han försöker täcka in Kristina som politisk varelse och framställer det som en berättelse om maktintriger och revolt. Det är fint så, men inte en alldeles lyckad avgränsning. Resultatet känns nämligen sönderhackat, för att inte säga lösryckt och stundtals mycket fragmentariskt.

    För att förstå Kristinas liv, eller delar av det, är det viktigt att se till helheten och det gör inte Petersson. Han försöker frysa bilden av henne i ungdomsskedet, men bygger samtidigt på referenser som lämnar mycket övrigt att önska. Hela boken bygger på ett begränsat urval av tryckta källor och litteratur. Med andra ord finns det inte en endaste djupdykning i de otryckta källorna, som är rikliga.

    Drottning Kristina och de som stod henne nära har lämnat många arkivskatter efter sig och jag begriper inte hur Petersson lyckats med konststycket att blunda för detta. Framför allt för att det hade nyanserat boken och rentav resulterat i en helt annan bok? Jag tycker faktiskt det här är allvarligt och ledsammare blir det när man inser att Petersson anser sig teckna en ny bild av Kristina. Faktum är att till och med förlaget presenterar det på samma sätt, att Kristina hade en stark politisk medvetenhet. Kontentan är att denna politiska slughet användes av Kristina i maktkampen, eller på vägen från Sveriges tron till ett annat liv, där hon kämpade med glödande riksråd och förde ett djärvt politiskt spel för att få sin vilja igenom.

    Skulle allt detta verkligen vara nytt, något som inte uppmärksammats i den ström av Kristinarelaterad litteratur som sköljt över oss de senaste åren?

    Låt mig säga så här, antingen har Petersson läst in sig slarvigt på den tidigare forskningen, eller så har han valt att blunda. I verkligheten förhåller det sig så att redan Sven Ingemar Olofsson i sin avhandling från 1953 tryckte hårt på Kristinas politiska durkdrivenhet. Och före honom var Curt Weibull inne på samma spår. Ja, det finns i realiteten flera äldre forskare, inte bara i Sverige, som betonat Kristinas politiska förslagenhet. Mest har jag dock gapat över hur Petterson lyckats med konststycket att förbigå Marie-Louise Rodéns avhandling om Kristina (1992) och även hennes biografi om Kristina från 2008.

    Visserligen finns både Olofssons bok och Rodéns biografi med i författarens litteraturlista, men mest som läpparnas bekännelse. Slutsatsen blir därför att Petersson lyckas med att negligera ett halvt sekels svensk och internationell forskning om Kristina och föra tillbaka diskussionen om henne tillbaka till den punkt där den befann sig i början av 1960-talet. Det är verkligen ett nytt grepp.

    Efter att ha ringt i begravningsklockorna för Peterssons bok ska jag nu övergå till omständigheten att det är ett populärhistoriskt verk, även om det inte sägs rakt ut.

    I klartext betyder det att författaren vill berätta, eller förmedla akademisk forskning till allmänheten i ett mer lättillgängligt format. Det gör också Petersson bra. Även om han inte problematiserar sin berättarteknik, så flyter det på hyfsat bra i texten.

    Mer bekymmersamt är att han faktiskt inte visar den korrekthet man kan förvänta sig i sammanhanget. Med detta menar jag att man har ett ansvar när man skriver för en läsekrets som inte är strikt akademisk. Ansvaret ligger i själva verket på författaren och utgår ifrån vetenskapssamhällets oskrivna regel, att man så långt det är möjligt försöker att återberätta fakta speglat utifrån den aktuella forskningsfronten – nytt och gammalt. Gör man inte det ska man naturligtvis säga det rakt ut!

    Petersson har kokat ihop en soppa som blandar allt möjligt och som delvis liknar fiktiv litteratur. Nu är det tyvärr så att Petersson inte är ensam om sitt traverklamp. Det är något av en allmän trend idag, att alltför mycket av den populärhistoriska litteraturen förenklar för mycket samtidigt som den bygger på läsefrukter och ”bekvämt” källmaterial som lämnar mycket övrigt att önska.

    Vart tog den arkivforskande populärhistorikern vägen och ska historikerna bara bli berättare, ska vi helt lägga vetenskapen åt sidan?

    För mig handlar i alla fall god populärvetenskap inte bara om att berätta. Till syvende och sist handlar det väl även om forskarsamhällets etiska ansvar och trovärdighet?

    Och säg den som inte själv sitter i glasbur. Jag har själv publicerat flera populärhistoriska böcker och vet precis hur det är att befinna sig i det dimmiga gränslandet mellan vetenskap, fiktion och litteratur och hur svårt det är att navigera rätt. Det viktiga är att det börjar föras ett samtal om detta och att berättande historia inte nödvändigtvis är intressant historia.