Kruger ruskar om Moderna
När fotografen rör sig i hennes närhet skruvar hon på sig. Barbara Kruger vill inte bli fotograferad. Men det verkar inte handla om någon rädsla för att se sig själv på bild. Som konstnär vill hon tala genom sitt verk, men inte heller det är enda anledningen.
– I åratal har jag arbetat med fotojournalistik och skrivit om den. Jag är extremt kritiskt mot att inte kunna se världen annat än genom en lins.
– Och jag vill inte bli någon personlighetskonstnär. Jag vill skapa mening genom mitt arbete och jag är så glad att jag får göra det. Jag bor i Los Angeles där det finns mängder av skådespelare som försörjer sig genom sina ansikten.
Fortfarande jetlaggad följer hon Moderna museets slutarbete med hennes verk. På 1980-talet var hon en de kvinnliga amerikanska konstnärer vars verk möblerade om den manligt dominerade konsthistorien. Kruger, mer eller mindre autodiakt enligt henne själv, med text och bildverk vars udd riktades mot könsschabloner och medier. Med sin mest kända 1980-talsslogan "I shop, therefore I am" har hon blivit citerad på samma sätt som hon själv använder sig av andras ordkonst. Samtiden må påverka läsningen av hennes verk, men själv går hon inte med på att shoppingformuleringen fått ny aktualitet i dagens globala hetta.
– I dag lever vi i en tid där informationen är så fetischerad, det är sant att vi vet mer än någonsin om vad som pågår och händer i världen, vi är medvetna om att jorden är hotad, men det betyder inte att det inte var kris redan 1984. Frågan är vilken verkan all information har? Ändrar den verkligen människors liv? Att se en bild av våld och slakt betyder inte att det kommer att upphöra.
Samtidigt som hon ifrågasätter informationskulturen beskriver hon sig själv som "en nyhetsjunkie". Hon läser tre tidningar varje morgon och upprörs över dem som inte tar in världen. När hon nyligen färdigställde ett konstverk till studenternas egen hall på University of California i San Diego var det med nyhetsflödet från Reuters på väggarna.
– Jag har undervisat där. Jag vet att de inte vet någonting, inte ens vem som är president.
Svartklädd, yvigt lockig och osminkad intresserar hon sig uppriktigt för reaktionerna på hennes verk. "Snälla fråga honom vad han tycker", ber hon inför åsynen av en djupt försjunken museimedaretare på Moderna. Snart tar hon själv över konversationen. I för henne karaktäristiskt rött, vitt och svart har hon gjort sina textbaserade verk på pelare och väggar i entréhallarna. Även om jag fått citaten mejlade på förhand är det påfallande hur mycket starkare de blir i hennes utförande.
– Arkitektur är min första kärlek.
Hennes kritik av vårt sätt att se bilder går igen i flera verk. På entréplanet ruskar hon om besökarna med hjälp av den västindiske författaren Aimé Césaire: "Akta dig för att inta betraktarens ofruktbara hållning, ty livet är inget skådespel, ett hav av elände är inget tittskåp, en skrikande människa är ingen cirkusbjörn."
En stark uppmaning till människor på väg in i en konstsal?
– Så ser inte jag det. Det handlar om empati och spektakel, om mänskligt värde. Om hur vi värdesätter eller inte värdesätter andra människor, de som inte är oss själva. Människor har försökt karaktärisera mitt verk på olika sätt, men jag brukar säga att det mesta handlar om hur vi förhåller oss till varandra, hur vi talar till varandra och hur det speglar av sig i den värld vi lever i.
På Los Angeles County Museum använde hon sig nyligen av ett citat av George Orwell:
"Om du vill ha en bild av framtiden föreställ dig en stövel som förstör ett mänskligt ansikte för evigt."
– Det är konstens stenografi, att skriva en kort text som säger så mycket. (TT Spektra)
