”Kulturen blir skriande viktig när vi inte kan se framtiden”

Vi ger de fem medverkande författarna sista ordet och det genom att låta dem svara på följande fem frågor som både ser bakåt och blickar framåt, med tankar om poesin och dess roll i vår nya tid och med en presentation vad de själva har på gång. Plus lite lästips inför en corona-sommar.

1. Ingen av oss visste hur Plats för poesi skulle bli, så vad tycker du nu efter 25 veckor och 25 dikter; hur ser du på satsningen idag?

2. Har det haft någon betydelse för ditt sätt att skriva att dikterna publicerats i en dagstidning (digitalt och papper), och inte i en bok? Tror du att det påverkar läsningen?

3. Sedan den första dikten i november har oerhört mycket hänt och vi – och hela världen – befinner sig i en enorm kris med coronapandemin. Tror du att poesin har, eller kan få, en särskild roll i dessa tider av stark oro, ovisshet och rädsla?

4. Hur ser din egen situation ut just nu och framöver? Nya böcker eller andra projekt på gång?

5. Vi måste för närvarande hålla oss alltmer hemma och isolerade. Som tur är finns det böcker. Har du något bra läs- eller lyssningstips för den här sommaren?

Segal Mohamed, Göteborg:

1. Det glädjer mig verkligen att Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda vågat satsa och lämna utrymme för nyskriven poesi. Förhoppningen är att andra ska våga ta efter och se värdet som poesins kraft erhåller. En sak som jag alltid kommer att minnas som positiv är alla fantastiska kommentarer och feedback som jag fått på mina dikter. Det värmer hjärtat att människor tagit sin tid till att läsa och sedan skriva till mig om vad dikterna framkallar för känslor.

2. Eftersom det varit ett ”dagstidningsformat” har jag försökt att hålla mig så aktuell som möjligt. På något vis har jag känt ett ansvar att verka som en vägvisare för alternativa perspektiv i den samtid vi kollektivt upplever. En del tillfällen har det känts tungt då jag gärna velat skriva vackra dikter som förhöjer människors tillvaro – fast samtidigt har min vilja att vara ärlig och transparent tagit över och fått sitta i framsätet.

3. Jag tror innerligt att de största och mest kraftfulla konstverken växer fram efter att kaoset stillnat. Som konstnärer behöver vi se en förändring, positiv eller negativ, för att få inspirationen som är vår föda. Precis som efter att pesten välde över Europa lämnades utrymme för renässansen att blomma ut. Upplysning är aldrig fel.

4. Just nu håller jag på att arbeta med mina ansökningar till dramatiska högskolan i Malmö. Förhoppningsvis kommer jag in och studerar där till hösten. Till dess slipar jag på min diktsamling ”Elefanten i rummet” och skriver på mitt nya verk ”SISTA SOMMAREN” som handlar om hur vänskapsrelationer formas och påverkas av gemensamma trauman.

Freke Räihä, Degeberga:

1. Tycker det har varit spännande att få ta del av så olika poesier med en sådan regelbundenhet. Kanske är det den tidsbundna satsningen som laddat varje onsdag i ett halvår med spänning? Det har varit det finaste. Också själva satsningen i sig är både modig och föredömlig. Fler dagstidningar skulle våga sig på det. Poesin behöver inte bara bo i böckerna. Att andra hört av sig från när och fjärran och inspirerats av min dikt har också varit tacksamt för min del. En poet hörde av sig och ville översätta den till sitt modersmål, då blev jag lite mallig.

2. Jag tänker att dagstidningen är ett mer flyktigt medium än exempelvis boken. Flyktigt i hur en bok hamnar i hyllan och tidningen i återvinningen eller möjligen ett urklipp eller två på kylen. En digital tidningsartikel lever dock vidare i en helt annan utsträckning — det har hänt att jag har läst och undervisat med digitaliserade artiklar från mitten av förra seklet. Internet är för evigt. Ett tag till i alla fall. För mig har det inneburit en balansgång mellan det tidlösa och dagsaktuella i skrivandet. Men antagligen kommer min dikt till skillnad från de andras att åldras utan värdighet — det är ju inte många dikter om exempelvis Vietnam-kriget på 1960-talet som känns angelägna i dag. Men det har samtidigt varit utmanande och till stor del skönt med en ram och ett specifikt sammanhang att skriva mot. Och deadline! Jag älskar deadline!

3. Att läsa är ju en av få sysselsättningar vi människor gör i ensamhet. Det är en tidpunkt där vi delar något i nuet med ett förflutet. Och som vi bär med oss resten av framtiden. I litteraturen finns allt mänskligt. Där finns tröst, glädje, oro, sorg och samtal — allt utom en annan människas hand. Även om jag stundom känner en annan människas beröring när jag är djupt inne i en dikt. Men vi får inte glömma att poesi inte bara är läsande utan också skrivande — och som sådan kan vara oerhört förlösande. Det är något hemskt starkt i att göra de egna erfarenheterna, känslorna och upplevelserna konkreta genom att sätta ord på dem. Så ja, genom att både läsa och skriva och genom att dela varandras upplevelser — oavsett om det är tillsammans med 122000 eller 12 så tror jag att det finns kraft och gemenskap i poesin.

4. Just nu fortsätter jag att undervisa på distans, fast hemifrån. Och det är ju en helt annan slags belastning från att undervisa sida vid sida med min kollega. Även om kursen är en distansutbildning och vi redan har alla verktyg på plats så är det mycket mer krävande. Jag är helt enkelt så enormt mycket tröttare. Den 1 maj kom min bok ”Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten” ut, en slags runosång om skog och död och dikter om död; och jag arbetar med Aisopos fabler — men just nu är det mest inläsning och språkletande. Det kommer att dröja några år innan jag kan visa upp något större ur det. Men det är ett spännande sätt att gå in i det västerländska tänkandet genom alla de talesätt och den folkkultur som kommer ur fablerna.

5. Det viktigaste är kanske inte vad vi läser. Utan snarare att. Läs efter hjärtats lust! Prova något nytt! Men jag tänker att fler borde läsa Etel Adnan. Sedan något år tillbaka finns ju hennes dikter i svensk översättning i ”Den arabiska apokalypsen och andra dikter”. Den luftiga 400-sidiga volymen ger en stark bild och överblick av Adnans lyriska författarskap. Själv ska jag läsa in mig på June Jordan. Hon är oförskämt förbisedd.

Tuija Nieminen Kristofersson, Bromölla:

1. Ett intressant och roligt projekt! Det blev mer engagerande än jag trodde. Fem författare i olika åldrar med olika språk och tilltal har visat på poesins möjligheter. Att det blev 25 veckor, ett halvår, känns nästan overkligt idag. Det är en ambitiös satsning i en lokaltidning och knappast något som förekommer i de stora dagstidningarna med en hel sida för nyskriven poesi. Positiva kommentarer har kommit både från min egen hemort men också från vänner på olika håll i Skåne. Så gärna fler liknande projekt, en sonettkrans som några poeter skriver ihop… Enda nackdelen är att det redan är slut. Plats för poesi har betytt att regelbundet avsätta tid för dikterna, något som fått vara på undantag i mitt eget skrivande just nu.

2. Spontant har jag fått tänka på att dikterna förhoppningsvis inte skulle innehålla alltför svåra ord eller bli för täta. Tidningen ska vända sig till alla, inte bara till poesinördar. I en bok däremot kan man förtäta sig och fördjupa sig och experimentera mer med språket. En annan fördel har varit det stora utrymmet. Jag var först bekymrad hur jag skulle använda det, skriva en smal lång dikt i två spalter? Tove löste problemet när hon i sin första dikt tog ut svängarna och skrev på bredden, jag bara följde efter. Dikter med så långa rader går vanligtvis inte att trycka i en bok, så det har varit en tillgång. Utrymmet runt dikterna har lyft fram texten ännu mer, den har inte trängts in i någon hörna.

3. Poesin finns alltid hos oss i svåra tider på olika sätt. I sorg och katastrof vänder sig många till Karin Boye och Nils Ferlin eller känner igen sig i Kristina Lugns dikter eller i Kalle Hedström Gustafssons debut ”Mormorordning, hägringsöar”, som kom ut ifjol och handlar om hans mormors död. Dikten med sitt koncentrerade språk hjälper att ge ord åt det som är svårt att uttrycka. Det sker också på ett folkligt sätt vid katastrofer såsom diskoteksbranden i Göteborg 1998. På Backaplan fanns högar med blommor och dikter. Även i vardagen är vi beroende av att få leka med orden och ta del av poesi. Sune Johannesson nämnde i november när projektet startade hur han som förare läste Ekelöf i högtalaren på spårvagnen i Göteborg. Det påminner mig om en lokförare som på en resa från mitt arbete i Lund hem till Bromölla ropade ut stationsnamnen i rimmade dikter.

4. Ett par större projekt med mycket skrivande är igång utan att jag kan säga mer. Min far dog i februari strax innan corona-virusets spridning satte stopp på besök inom äldreomsorgen. Nu när jag sorterar hans brev och böcker blir det ännu tydligare vilket intresse för litteratur han hade. Bland författare vilkas böcker jag fått ärva finns bl.a. Pentti Saarikoski, Väinö Linna och F. E. Sillanpää. Den sistnämnde har jag börjat läsa igen med nya ögon. Han hade ett tungt språk och är nu ganska otidsenlig men naturskildringarna är fortfarande friska med hödoft från den finska landsbygden.

5. Jag har precis läst Durs Grünbeins bok ”Åren på zoo” som handlar om hans uppväxt i Dresden. Man kan tolka den som ett slags pendang till Uwe Tellkamps ”Tornet”, en författare också född i samma stad, men som idag försvarar det populistiska Alternativ für Deutschland, AFD. Fördelen med Grünbeins bok är att man kan läsa den som flera berättelser i ett och samma verk med skildringar av både pojkstreck och författare som besökte eller levde i hans stadsdel. Jag ser framemot att läsa Annie Ernaux ”Åren”, också en självbiografi. Kate Atkinson är en engelsk författare som skrivit uppmärksammade och välkomponerade romaner om 1900-talet varvat med nutid, t.ex. ”Tid efter tid” och ”En gud i spillror”. Hennes senaste bok översatt till svenska är ”Kodnamn Flamingo” som inte når samma nivå som de andra böckerna. Den är en roman som delvis bygger på autentiska uppgifter om spioner i England under och efter andra världskriget. En poetisk fullträff om rasism är Claudia Rankines diktsamling ”Medborgare” – en amerikansk dikt som kom i svensk översättning för ett par år sedan. Den är en blandning av dikt, konst och essä och blev en stor succé i författarens hemland USA.

Tove Folkesson, Gärdslösa:

1. Att ge plats för poesi, det är att ge plats åt det mänskliga, hedervärt på alla vis. På något märkligt sätt är poesin också något starkt och orubbligt. Det märker man när vi rört oss genom en världsomfattande kris, hur våra röster har fortsatt tala ifrån en plats som är mycket mer förankrad än världsmarknaden. Det var bara precis i Europautbrottet som jag blev stum, det blev bara en kort rad den veckan.

2. Jag har arbetat med teman som också är temat i min kommande bok, och det faktum att dessa sårbara dikter publicerats i ett flöde av nyheter och annonser, har ställt krav på mig att vara rakare, mer koncentrerad. Jag tror läsningen blir en helt annan, och jag hoppas läsarna har klarat att stanna upp i allt myller. Känna på orden inom sig.

3. Jag tror, som sagt, att kulturen blir så skriande viktig när vi inte kan se framtiden. Den kan hjälpa oss att formulera en hållning, något att luta in mot. Kanske ett hopp, eller en ilska, något att fyllas av. Det blir rätt andefattigt med alla dessa presskonferenser där samma sak upprepas om och om igen.

4. Jag är anställd som Regionförfattare 2020, och arbetar med ett stort litterärt körverk där vi samlar dikt och prosa från folk i hela Kalmar län. Det är extremt spännande och ska bli en bok och en föreställning nu i höst. Sedan är jag delvis föräldraledig, bygger hus och skriver på mina kommande ”VÄRK(ar)” som är en fortsättning på ”Hennes ord. VÄRK I-III”. Så jag har att göra.

5. Jag brukar vila från samtiden på sommaren, läsa om klassiker, som Tove Jansson, Astrid Lindgren, Maria Gripe, så det är mitt tips, att läsa om en bok du älskade som ung. Ofta hittar man nya lager och dimensioner som visar något om den du är idag. Och lyssningstips är biografin om Selma Lagerlöf, om man inte hört, 25 mäktiga timmar. Men framför allt att lyssna till dina egna tankar, låta dem sakta ned genom att ha det alldeles tyst. Lyx. Bara näktergal och vågskvalp ett tag.

Per Wästberg, Stockholm:

1. Roligt att en stor lokaltidning vill satsa på poesi. Efterföljansvärt!

2. Nej. Men att läsa i en bok - om man får tag i den - är bättre, då kan man dröja och gå tillbaka i eftertankens inre spår. En dagstidning är till sin natur flyktig. En dikt, ifall man inte klipper ut den, försvinner lätt bland de övriga nyheterna.

3. Jag hoppas det och tror att tröst och förundran göms bäst i den klassiska poesin som ju finns i nya stora antologier. Bellman och Stagnelius, Fröding, Bo Bergman, Nils Ferlin, Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf - medicina mentis, läkedom för själen!

4. Läser och skriver i riskgruppens karantän. Alla evenemang inställda. Inga barnbarnsbesök. Akademien möts via mejl, Nobelkommittén krypterar sig fram. Inget att klaga på. Min bok ”Förlupna ord” utkom nyligen, fast jag skrev den klar för över ett år sen. Vid årsskiftet utkommer en diger volym ”Utsikt från stol 12” - om mina tolv företrädare plus jag själv på samma stol sedan 1786. En essä om var och en av de färgstarka och sinsemellan olika gestalterna, av vilka jag varit nära vän med Bo Bergman och Werner Aspenström.

5. Thomas Manns ”Bergtagen” och Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” - två av 1900-talets stora mästerverk handlar om att leva instängd - på sanatorium eller i korkisolerat hemmarum - och ändå förbli skapande och i kontakt med omvärlden och sig själv.