Läsningen öppnar nya världar

Vår första katt var svart som sot, blank i pälsen, vacker. Hellre än att på vanligt kattmanér jaga snörstumpar ville han leka kurragömma. När vi hoppade fram bakom dörren och ropade Bu! blev han vild av förtjusning. Klok var han, kände sitt namn och lystrade till det – Kröger. Namnet var efter huvudpersonen i Thomas Manns kortroman ”Tonio Kröger”, den litterära gestalt som alltid rört mig mest. Ja, bortsett från Kapten Nemo då, han som gjorde sin världsomsegling under havet. Honom träffade jag långt innan jag lärde känna Tonio Kröger.

Vet man det minsta om Thomas Mann begriper man att Tonio Kröger är Manns alter ego. Tonio Kröger är den sensible och grubblande diktaren som lever i livslång avund gentemot de lättsamma och jordnära, de normala och välanpassade. Han är den som står utanför dansen och lekarna och som, när han någon gång får vara med, känner sig främmande och klumpig. Han är med sina egna ord ”en borgare som förirrat sig in i konsten, en bohem med hemlängtan till det korrekta, en konstnär med dåligt samvete”.

Det där begrep jag mig på. Splittringen mellan intellekt och kropp, klyvnaden mellan fantasi och verklighet, handfallenheten i det praktiska parad med längtan efter mänsklig gemenskap och att få vara till nytta. Mina livsval illustrerar med nästan komisk tydlighet denna dragkamp. Samhällslinje på gymnasiet, universitetsstudier i litteratur och stilistik, sjuksköterskeutbildning och arbete i vården. Småningom tillbaka till läsningen och böckerna, tjänst på bibliotek, egna böcker.

En jul när jag nyss blivit mamma till två små colombianska barnhemspojkar skrev jag ett brev till Olof Lagercrantz. Rätt skakig var jag inför att ta kontakt med denne intellektuelle gigant men jag morskade upp mig. Saken var den att Lagercrantz – som bland annat givit ut boken ”Om konsten att läsa och skriva, en bok om läsningens nödvändighet” – i Dagens Nyheter hade publicerat en julbetraktelse om hur fullödigt man kan leva sitt liv utan att läsa en rad.

I sin betraktelse berättade han om en fiskare han träffat i den finska skärgården, en hyvens karl som illitterat och ordkarg lagade sina nät och fiskade sin fisk och med skarp blick bedömde väder och vind och ekans sjöduglighet. Och denne fiskare hade, om man fick tro Lagercrantz, ett rikt liv som aldrig krånglats till av fantasier eller av berättelser om uppdiktade människors göranden och låtanden.

Jag blev arg. Kanhända hade jag retat upp mig i vilket fall som helst men nu hade jag just blivit mamma till två små pojkar som ingen någonsin läst en saga för. Och jag skrev till Lagercrantz att han kanske hade träffat den där lycklige fiskaren men han hade inte träffat mina två söner och sett deras häpnad, deras närapå andaktsfullhet när de lyssnade till berättelsen om barnen i Hattstugan eller den om Bröderna Lejonhjärta. Hur en värld öppnade sig för dem när de förstod att med hjälp av krumelurerna på boksidorna gick det att föreställa sig andra människor, andra tider, andra platser. Inte bara föreställa sig förresten utan mer fantastiskt ändå: vara där.

Lagercrantz svarade. Hans svar var välformulerat och vänligt och en liten smula arrogant. Tack för ditt stiliga brev skrev han. Han förklarade att han som en läsandets och skrivandets man mest hade velat provocera lite grann. Själv kunde han givetvis inte tänka sig ett liv utan böcker, den saken var nog väl känd. Han avslutade med en varm hälsning till ”pojkarna”.

Det finns en motsättning mellan liv och dikt. Don Quijote förläser sig på riddarromaner, flyttar in i sina fantasier och blir spritt språngande galen. Den som inte kan eller vill läsa och lära gör sig själv till alltings mått och blir gärna självtillräcklig och utan empati. Motsättningen mellan liv och dikt existerar - dock bara för den som inte förmår härbärgera vetskapen att det egna livet med dess oavvisliga plikter är ett särfall, ett av de oändligt många som varit möjliga.

Hur Lagercrantz hade förhållit sig i den debatt om läsning och läsförståelse som nu pågår går förstås inte att veta men jag gissar att han hade avstått från provokationen. För inför fiskaren som trygg lagar sina nät och aldrig öppnar en bok går möjligen att känna någon sorts respektfull avund – han är äkta, han fjäskar inte för finkulturen – men svårare är att tro att någon skulle komma på idén att som gott avundsvärt exempel framhålla den ökande grupp unga, främst pojkar, som inte klarar att läsa och förstå en tidningsartikel eller en kort boksida. Kan jag inte läsa så kan jag varken välja eller välja bort de idéer och berättelser som existerar bortom mitt eget synfält.

Katten Kröger hoppade högt av förtjusning över att bakom dörren visade sig finnas något som han inte kunnat se. Mina söner fann det magiskt att ur boksidorna framträdde figurer och berättelser. Själv har jag under mitt liv funnit tröst i frändskapen med romangestalten Tonio Kröger. Men hur var det nu med kapten Nemo som jag för mer än femtio år sedan följde genom djupen?

Som gammal bor jag nu faktiskt vid havet. Jag traskar vid min strand och den dag som idag är kan jag inte vada ut i vattnet och känna sluttningen under mig utan att hisna vid tanken på att fasta marken finns också när jag inte bottnar längre. Världen fortsätter också där den inte syns.

Det vi ser är bara en del. Det vi lever är inte allt. Det finns mer.