Lekens allvar

Det blir augusti under tiden jag läser Peter Normarks debut ”Lekarna”. Plötsligt blir det markant mörkare om kvällarna och utanför fönstret hör jag hur barnens lekar förändras, från att ha varit ljusa och loja så har det smugit sig in en stingslighet. Likt sommartrötta getingar har lekarna blivit allt mer rastlösa och grälsjuka. Ingen tid är så förtätad som augusti. Vemodet över att sommaren är över och som blandas med väntan över att hösten ska börja på allvar.

Detta sammanfattar också sinnesstämningen i ”Lekarna”.

Scenen är en liten by i norra Sverige och handlingen kretsar kring en minst sagt dysfunktionell familj. Det har kanske inte alltid varit så illa, men omständigheter, skvaller och en hel del osympatiska drag hos familjemedlemmarna gör att dess gemenskap med byn endast är en tunn fernissa.

Huvuddelen av romanen gestaltas från några av syskonens olika perspektiv och berättar om hur deras lekar under sommarens sista dagar glider över i våldsamheter och frigör krafter och händelser som ekar både bakåt och framåt i tiden.

En av berättelsens styrkor är att barnens lek aldrig framställs som något annat än katalysatorer. De mörka underströmmarna finns i de vuxnas sätt att leka, livets villfarelser av ideal och brustna förhoppningar. Om bitterhet, svek och ett socialt arv som blandar sig illa med normen.

På alla sätt är detta en lika hjärtskärande som skrämmande historia, till stor del genom textens suggestiva och mångordiga språkbruk tillsammans med de fragmentariskt framställda händelserna. En annan styrka är att Normark låter samhällets gränstrakter forma händelserna; den övergivna soptippen, de otuktade snåren utmed golfbanorna och de bortglömda skyttevärnen på cykelavstånd från villakvarteren. Dessa remsor av vildhet som gräver genom civilisationen – platser perfekta för lekar eftersom de är blinda fläckar hos de vuxna.

Av perspektiven är det gestaltningen av Erik som är den mest oförglömliga, aldrig har jag väl ömmat så för en fiktiv liten gosse. Särskilt då jag liksom i det verkliga livet, bara kan gissa mig till människors drivkrafter och hemligheter, vilket gör fiktionen så förvillande lik, den lek som sker utanför fönstret medan jag läser.

Jag önskar att hela romanen hade fått vara så, men det görs för mycket i den sista tredjedelen. Där ges formen och förklaringen, vilket i sig kan vara tillfredställande, om det nu är det som är målet.

Men jag hade gärna avstått upplysningen, för det outsagda är så mycket mera påtagligt, så mycket mera av vad jag önskar fiktionen vore.