Annons

Levande lyhört språk i Gunnar Nirstedts första roman

”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” är Gunnar Nirstedts första roman. Den skildrar människor och miljöer i Stockholms södra förorter. Under den medvetet återhållsamma titeln finner recensenten Thomas Kjellgren en engagerande roman där ingenting/allting händer – flera gånger och samtidigt.
bokrecension • Publicerad 28 september 2020
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Gunnar Nirstedts språk lever och skiftar lyhört mellan de olika människorna.
Gunnar Nirstedts språk lever och skiftar lyhört mellan de olika människorna.Foto: Albin Dahlström
ROMAN

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde

Författare: Gunnar Nirstedt

Förlag: Modernista

”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” är Gunnar Nirstedts första roman. Han har tidigare skrivit ungdomsboken ”Platon Persson och blomman i mörkret”, men har även gjort sig känd som en av våra viktigaste bokförläggare, med en stark känsla för egensinniga och personliga röster i samtidslitteraturen.

Personliga och särpräglade är också de berättelser som ryms under den här underbart tråkiga och intetsägande romantiteln. Denna intill livlöshet avskalade titel som egentligen säger ingenting och allting på en gång – och som just därför lämnar fältet helt fritt och öppet. Precis som jag tror att författaren önskat. Så att han – utan några förutfattade meningar och styrda ingångar – får möjlighet att frilägga de djupa, existentiella och vibrerande livsskikt som vi kan ana finns under de vardagstriviala ytmönstren.

Annons

Som i andra stort upplagda romaner håller sig författaren till en slags tidens enhet. Allt utspelas under de timmar som föregår stunden då Valborgsbrasan skall tändas på Nytorps gärde i Stockholms södra förorter. Som människorna är på väg till – eller avstår ifrån.

Miljöerna kring Hammarbyhöjden: Finn Malmgrens plan, Petrejusvägen och, inte minst, Per Lindeströms väg är tydligt genomvandrade, skärskådade och genomlevda. Precis som med människorna som, permanent och tillfälligt, rör sig på de här platserna. Inne i lägenheter och ute på gator och torg. Lika fritt rör sig dessa personer, i tid och rum, inne i sina tankar och minnen.

”Gunnar Nirstedts språk lever och skiftar lyhört mellan de olika människorna. Iakttagelser och detaljer är skarpa.”

I en skiftande väv (eller komposition) av röster möter vi, bland många, en rockstjärna vars enda fasta punkt tycks vara 7-eleven. Andras morgonångest uppstår ur en ständig sömnbrist. Några ungdomar håller på att flytta in, en mäklare försöker sälja en annan lägenhet. På äldreboendet vakas det över han som längtar efter gemenskap men som hatar människor. Mamma som dör på Valborgsmässoafton. Paret som till slut bara når sexuell tillfredsställelse och kontakt genom telefonsamtal. En begåvad flicka som skulle kunna bli en fantastisk pianist men som väljer läkaryrket. Ensamheter, fyllgubbar och grabbgäng – och så allt som plötsligt (på sidan 247) stannar upp när en rad lyser ensam på boksidan: ”hur ska man stå ut?”. Men snart fortsätter livet att ihärdigt veckla ut alla sina sorgliga och glädjesprittande yttringar.

Gunnar Nirstedts språk lever och skiftar lyhört mellan de olika människorna. Iakttagelser och detaljer är skarpa. När man som läsare ibland irriteras över något (som de plötsligt inklippta, korta prosastyckena i bokens senare del) är detta faktiskt också ett gott tecken. För sådant sker ju endast när man befinner sig mitt inne i en engagerande och angelägen roman. En sådan där ingenting/allting händer – flera gånger, och samtidigt.

Thomas KjellgrenSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons