Lewinsky, Charles: "Meijers"

"Inte för vinnings skull" av Barbara Taylor Bradford eller "Hundra år av ensamhet" av Gabriel García Márquez? Måste man välja?

Sådär känns det när jag ska försöka beskriva Charles Lewinskys roman "Meijers". Det rör sig om en rejäl släktkrönika på 700 sidor. Det finns generöst med plats för ett myller av intressanta figurer. I centrum står en stark kvinna som arbetar sig upp från ingenting. Hon är från början inte ens en riktig dotter i familjen. Man skulle kunna se Chanele Meijer som en judisk Emma Harte (eller Askungen?).

Men mitt i den schweiziska realismen vandrar ett spöke omkring och gör den magisk. Ett spöke i form av Onkel Melnitz, en gammal död släkting, en sorts Kassandragestalt som uttalar obehagliga sanningar som ingen lyssnar på. Inte så konstigt i och för sig att ingen vill höra på honom om han nu är död.

Fast frågan är om han är död, om han över huvud taget har existerat som en levande varelse… Kanske betyder han någonting istället.

Så fort någon i släkten försöker tumma på sin judiskhet för att bättre passa in i det trångsynta kristna samhället är spöket där och höjer ett varnande skelettfinger.

Man bör kanske också tillägga att det här inte är något barnvänligt mysspöke i stil med Lilla Spöket Laban eller Canterville. Vid ett tillfälle kryper Melnitz ner i Chaneles säng.

Boken börjar 1871. En främling knackar på hos familjen Meijer. Är han verkligen Janki Meijer, den avlägsna släkting han säger sig vara, eller en skojare med välsmort munläder? Han har varit soldat, men blodet på bandaget är inte hans eget. Han förstår att ta för sig i livet. Trots motstånd från familjeöverhuvudet Salomon är han snart accepterad som en fullvärdig familjemedlem.

Det dröjer heller inte länge förrän han också är ingift i familjen (med Chanele som ju egentligen bara är fosterdotter) samt har ett expanderande textilhandelsföretag på gång.

På sätt och vis använder både Janki och Chanele den andre för att helt och fullt bli en Meijer, trots att båda bär namnet. Det är finurligt konstruerat, lite som Emily Brontës namntrixande i "Svindlande höjder".

Med jämna mellanrum flyttas romanhandlingen något tjugotal år framåt i tiden. Generationer växlar. Eftersom man, med historien som facit, läser sig framåt mot 1930- och 1940-talens katastrofer är det lite av tragedi, antikt ödesdrama, över den välstrukturerade texten. I några, nästan lite övertydliga, tablåartade scener får vi uppleva hur antisemitismen frodades bland de kristna borgarna långt innan nazismen hade uppfunnits.

Du kan förresten lägga till ett uns Musil, en matsked Mann och en skopa Oz så är bilden än mer fullständig.

Samtidigt som han tillåter oss få inblickar i den judiska kulturen berättar Lewinsky också ett stycke av den schweiziska historien. Det är ett speciellt land, som ofta hållit sig utanför de stora historiska skeendena som upptar mest utrymme i historieböckerna. Lite på samma sätt som Sverige.

Jan Hoff