Litteraturpris borde förändras

1. Jarl Alfredius trovärdig som få

Jarl Alfredius hade som nyhetsankare på Aktuellt en sådan trovärdighet att tittaren aldrig behövde fundera över den – trovärdigheten alltså. Han var lugn och lyssnande, utrustad med en behaglig – men inte för behaglig – röst. Behaga gjorde han ju inte, av poser och manér fanns inga spår. Sällan blev han i studiosamtalen otålig eller stressad, snarare väntade han in den intervjuade. Och han verkade alltid vara väl förberedd, påläst, ja lika genuint som nedtonat intresserad. Alfredius borde tjäna som förebild för yngre generationers nyhetsankare, bland vilka två farsoter brer ut sig: å ena sidan en stampande aggressivitet (svara nu snabbt på mina påstående frågor!) och å andra en inställsamt blinkande narcissism (se så bra jag gör mig i rutan och så intim jag är med publiken). Som bygger de karriärer och varumärken snarare än att utföra arbetet.

2. Endast SVT har plats för Pinter

Mycket kan sägas om SVT – mängden skräp, skåpmat och repriser tycks öka för varje månad – men det är där, och bara där, inte i någon annan svenskspråkig kanal, som ett veckoslut kan rymma en satsning på tre program om och av Harold Pinter.

3. Förändrade statuter höjer statusen

Eftersom jag bara läst de svenska och danska bidragen kan jag inte ha några synpunkter på att norrmannen Per Pettersons roman "Jeg forbanner tidens elv" vann Nordiska Rådets litteraturpris. Däremot bör man till följd av den tysta överenskommelse och kvoteringsprincip, där hänsyn till en någorlunda schysst fördelning mellan språkområdena och nationerna beaktas, ta priset med en nypa salt. Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas: för att höja statusen, och reducera godtycket, borde Nordiska Rådet förändra statuterna och istället för att premiera enskilda böcker dela ut priset till hela, samlade författarskap.