Lovande avstamp för Skurups nya röster

I årets bok medverkar sexton aspirerande författare, en del med prosa, andra med poesi. Det är spännande att se vilka litterära förutsättningar man kan finna, som skulle kunna leda till i en framtid etablerade författarskap. Minst lika intressant är det att se vilka verklighetsutsnitt och förhållningssätt till samhället som kan utläsas ur texterna. Det man måste konstatera är att det gamla Brandeska litterära ideal som kom att betyda så mycket för 1900-talslitteraturen, att ställa problem under debatt, i stort sett saknas. Saknas gör också kollektivskildringar som arbetsgemenskaper, föreningar, bilder inifrån sociala rörelser med mera.

Det här är unga författare, och deras texter präglas i huvudsak av samtidens individualistiska förhållningssätt. Det betyder ändå inte att samhället är frånvarande, men det får avläsas genom individernas röster. Det rör sig om texter som producerats i en textuell övnings- och prövningsmiljö, de bör inte kritiseras som fullgångna verk, men här finns gott om lovande ansatser.

En text jag särskilt fäster mig vid är Cecilia Falkmans ”Voyeuren”. Där förekommer ett tjejgäng som diskuterar hur de på bästa sätt ska kunna ta tillvara det kapital deras ungdom och skönhet utgör. De konstaterar krasst hur detta kapital snart kommer att förlora det mesta av sitt värde, så det gäller att använda det så smart som möjligt medan man har det. Tonträffen i dialogen känns fullkomligt äkta, den lurande ångesten över att misslyckas lyser igenom. Jag vet inte hur avsiktligt det är, men det är svårt att finna en tydligare illustration till den feministiska backlash som anses råda i ett voyeuristiskt samhälle som backar in i framtiden.

En diktsvit som ändå adresserar ett samhälle där sociala klyftor kan leda till hur unga liv går snett från början är Kajsa Jurs ”Kasja”, stark och uttrycksfull. Mirja Mårtensson skriver berörande om en problematisk far-dotter-relation, och Julius Viktorsson skildrar med intim och blodig saklighet en plastikoperation och dess följder. Sten Nygrens ”v.11” handlar om en händelserik vecka i huvudpersonens liv, men avslöjar framför allt författarens uppdrivna känsla för aforistiska oneliners.

Ett minst sagt konfliktfyllt förhållande till modersmyt och religion finns hos Nicole Jonsson Wallin i dikten ”Den beskyddande vedermodern”: Jag har ett nytt intresse för korsspindeln / honan har en fet röv / som skiftar i bärnsten och brunt / hon är mjuk mild och kvinnlig /när hon förlamar sina byten med gift / och bär korset med sig // som ett tecken på ödmjukhet.