Martin Luuks roman får skratten att fastna i halsen

”Elkomikern” är en klassisk berättelse om en stjärnas uppgång och fall, fast med fokus på fallet snarare än uppgången. Lars Fureskär vet redan som pojke att han ska bli underhållare och som sin unika selling point väljer han elektricitet. Hans fyra år äldre bror Lennart blir vapendragare på utsålda turnéer. Romanen börjar när Lars är på toppen och hans dröm har gått i uppfyllelse: att bli Skaras störste son. Några år senare är Lars kropp sönderbränd av all elektricitet, hjärnan är mos. Men Lars vill ändå inte sluta.

”Elkomikern” är en skruvad historia och som sådan oftast riktigt underhållande. Texten är generöst strösslad med kvicka och intelligenta formuleringar, även om många av skratten fastnar i halsen. Men jag tycker att Martin Luuk försöker täcka lite för många teman, vilket gör att det mesta blir alltför skissartat för en roman på 160 sidor. Här finns småstadsmentalitet, såriga familjerelationer, underhållningsbranschens cynism, barndomens fina vänskaper och faktiskt mellan raderna också meningen med livet. Men mycket fladdrar bara förbi som roliga anekdoter.

Det är synd, för Martin Luuk har alla möjligheter att skriva något som skulle kunna kännas ordentligt. Att hela tiden gömma allvaret bakom tramsiga kvickheter, är ett sätt att skydda sig mot det som gör ont och kostar på. Jag hade önskat att Martin Luuk vågat låta allvaret titta fram lite mer.