Mats Palmquist: Mats Palmquist: Retro deckarförfattare – på riktigt
Som ihärdig läsare av kriminallitteratur stöter man ofta på författare som sägs skriva i till exempel Maria Langs och Stieg Trenters anda. Inget fel i det, det kan många gånger vara väldigt givande, om det är bra gjort. Och bara för att det är i deras anda behöver det ju inte ens vara ”förr i tiden”. Som Kristina Appelqvist, som håller Langs fana högt men som beskriver sin egen tid. Set Mattsson däremot skriver om 40- och 50-talets Malmö från sitt 2000-talsperspektiv och med den äran. Få författare lyckas med tidsfärgen som han. Hans kriminalöverkonstapel Douglas Palm går omkring i ett Malmö som i högsta grad känns verkligt.
Men om man nu gillar skildringar från en annan tid, varför gå över ån efter vatten? Varför ta omvägen runt vår egen tid för att se tillbaka? Varför inte gå till originalen?
Maria Lang ja, har väl aldrig riktigt tappat sin läsekrets. Nya läsare står ständigt på tillväxt. Om man tar sig tid att läsa några av, företrädesvis, de lite äldre av hennes böcker, finner man äkta retro i hög grad. Så nog kan vi gå tillbaka till Lang. Lite värre med Trenter, vars böcker syns mig väl gubbsjuka, lämnande en bismak av instängd unkenhet och stinkande Partagascigariller. Då läser jag mycket hellre H-K Rönblom.
Paul Kennet är huvudperson i Rönbloms tio deckare som kom ut mellan åren 1954 och 1964. Kennet är en stillsam historieforskande läroverksadjunkt med ett alldagligt utseende som inte väcker någon uppmärksamhet. Rönblom beskriver honom: ”Folk som såg Paul Kennet första gången brukade inte lägga märke till honom. Han såg ut som de flesta andra gör och gick klädd som de flesta andra går klädda. I varje kö fanns det alltid några man kunde förväxla honom med”. ”Han såg ut som mannen som förlorat sitt paraply. Hans ansikte var menlöst som ett passfoto”.
Bakom denna alldaglighet döljer sig dock ett tämligen livligt intellekt och stillsamheten piggas emellanåt upp av ett yrväder till syster.
Vad som också växer fram under läsningen av Rönblom är en underfundig humor parad med ett stort humanistiskt patos, där författarens engagemang i det folkrörelsedrivna Sverige är tydligt. Rönblom var aktiv nykterist och doktor i statskunskap, journalist och under en tid chefredaktör på Aftonbladet, men hade även förtroendeuppdrag för Folkpartiet.
”Ingenstans förklaras att piporna anspelar på Bibelns tre män som kastas i en brinnande ugn. Sådant förväntades 50-talets läsare veta. Själv fick jag googla.”
Paul Kennet är stockholmare men bara två av böckerna utspelas i huvudstaden. Det är de mindre orterna i förskingringen som lockar Rönbloms hjälte. Det är det vanliga arbetande folkets liv och död som skildras, ofta inom miljöer han väl känner; nykterhetsloger, pensionat, missionskapell och kommunhus. Det är i dessa skildringar Rönbloms storhet finns, det är här det blir retro på riktigt. Som när han går in i en telefonkiosk och beställer ett interurbansamtal, att han som läroverksadjunkt självklart står högre i social rang än en arbetare och då tilltalas herrn, att han i alla sammanhang kan tända någon av sina tre pipor, den raka Sadrak, den krumma Mesak och den vackert böjda Abadnego. Ingenstans förklaras att piporna anspelar på Bibelns tre män som kastas i en brinnande ugn. Sådant förväntades 50-talets läsare veta. Själv fick jag googla.
Ingen av Hans-Krister Rönbloms tio böcker med Paul Kennet i huvudrollen är egentligen spännande. Inte på det nagelbitande viset, där Maria Lang är snäppet vassare. Men han skildrar sin tid och sitt samhälle och han gör det med värme och engagemang för de som inte alltid har det lätt i livet. Med Rönnblom och Kennet kan man följa hur folkhemmet byggs upp, välfärden sakteliga sprids i de breda lagren. I deras värld är det lilla samhället på landsbygden centrum för allting. Det var sannerligen inte alltid bättre förr, men det var annorlunda.
