Mats Söderlund: Skördetid

Allt sorlar av förväntan.

Det är den stora skördetiden.

De norrländska myrarna dignar under guld och de skånska vetefälten böljar av nysilver. Skördetröskorna kryper likt skalbaggar svepta i moln av gult damm.

Att skörda är enligt Svenska Akademiens ordlista att bärga, välförtjänt inhösta, skörda frukterna av goda förberedelser. Det handlar om att tillvarata färdigvuxen, odlad växt. Svensk ordbok säger skära, plocka, bärga säd eller andra nyttoväxter.

Det låter självklart. Men jag söker vidare. Att tillvarata betyder att behålla och utnyttja något som annars skulle gå till spillo. Det används från 1994 särskilt i sammansättningar som att tillvarata någons eller sitt eget intresse. Ordet bärga betyder att bringa en ekonomisk nyttighet i säkerhet.

Det är skördetid och i sociala media får jag veta att det är ett riktigt hjortronår norröver. Årtionden sedan jag senast drog på mig gummistövlar och gungade ut i myggmarkerna för att plocka ”snåttren”, som hjortron heter på skelleftebondska. Men jag minns lukten av varm vitmossa, myrvatten och skvattram som blommar med en stark aromatisk doft.

Tjänade ihop till en cykel på att plocka blåbär och lingon. Sylt och klappgröt blev det också. Mor lärde mig även att känna igen de viktigaste matsvamparna. Smörsopp, blodriska, sillkremla. Vissa visade sig senare innehålla gift som tydligen kan ansamlas i kroppen, till exempel honungsskivling (mums) och rynkad tofsskivling (delikat).

På Värmdölandet har jag välförtjänt inhöstat både trattkantareller och vanliga gula. Vissa år har vi kunnat ge bort torkade trattisar till vänner, en fin gåbortpresent. Man tar inte betalt för något man hittat gratis i skogen fast påsen med torkad svamp kanske är värd ett par hundra kronor i butiken.

På ett enda hektar skogsmark kan det växa 600 kg blåbär. Det skördas uppåt tjugotusen ton bär varje år. Utöver det som plockas för husbehov. Bärgas. Tas tillvara eftersom de annars hade kunnat förfaras.

Ett normalt år kan det finnas så mycket som en halv miljon ton bär i de svenska skogarna. Naturligtvis har det räknats. Värdet av bären överstiger virkesvärdet. Ändå ruttnar det mesta bort. Oskördat.

Förstås har man även forskat på vad vi är beredda att betala för att få fortsätta plocka bär i vår favoritskog, även är mer värt för oss än det virke som produceras. En ekvation jag tycker att det borde gå att lösa.

Ändå, tjugo tusen ton plockade bär kan jämföras med de omkring 25 tusen ton äpplen som skördas i Sverige ett genomsnittligt år. Äpplena plockas ett och ett, helst med bomullsvantar läser jag på nätet. Snåttren å andra sidan tas med tummen, långfingret och pekfingret i en knipmanöver. Man får inte ta för hårt för då mosas bäret. Stoppa gärna direkt i munnen.

Jordbrukets och äppelodlingarnas svett.

Skogens och myrens håvor.

Ordet håvor är enligt Svenska Akademiens ordlista ett ålderdomligt uttryck som betyder rikedomar, eller gåvor. Bären kostar inget, bara finns där. Gör en sökning på ”skogens håvor” och hamnar i vårt östra grannland: ”I Finland ger den traditionella allemansrätten unika möjligheter att röra sig fritt i naturen och njuta av skogens håvor.”

Även den svenska allemansrätten bottnar i sedvänjan att fritt plocka bär och svamp. Det är en självklar del av allemansrätten som är inskriven i en av Sveriges grundlagar, Regeringsformen, sedan 1994: ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”.

Det döljer sig en fantastisk möjlighet i denna sedvana. Allemansrätten är en rest av vår genuina och ursprungliga relation till skog och mark. Ett förhållande till naturen som den moderna människan kanske fortfarande delar med nomad-, natur- och ursprungsbefolkningar. Ströva fritt. Njuta håvorna. De tillhör ingen och alla. Vi behöver ta fasta på denna intuitiva och djupt förankrade förståelse för vilka vi är i förhållande till landen vi brukar och bebor.

Robin Wall Kimmerer, professor i miljö- och skogsbiologi och medlem i Potawatomistammen i Nordamerika, skriver i boken ”Braiding Sweetgrass” om skillnaden mellan att få något som en gåva och att betala för det.

Om du köper ett par stickade sockar i en butik uppstår ingen relation med butiksbiträdet, du betalar och går och alla är nöjda. Men om du får ett par röd- och grårandiga sockar av din farmor som själv stickat dem till dig, händer något annat. Dessa sockar betyder något mer än att du inhandlat ett klädesplagg för att hålla fötterna varma. Här finns kärlek, omtanke, vänskap. Och du vill återgälda gåvan. Spontant med ett leende och en kram, vilket aldrig kommer i fråga för expediten i klädaffären.

Kimmerer skriver om sin barndoms smultron som en gåva från naturen. Trattkantarellerna, björnbären och snåttren passar också in i berättelsen. Men inte kantarellerna du köper i affären. För vem ska du tacka? Vilken skog?

När du får en gåva uppstår en relation, skriver hon, en känsla av tacksamhet, men också något djupare. En bekräftelse på att vi betyder något för varandra, en gåva binder oss samman över tid.

Kimmerer menar att människans relation med smultronen påverkas av hur vi väljer att se på dem. Är skörden något vi mekaniskt producerar i kamp mot naturen, eller är den en gåva från naturen?

Hur bjuder vi i så fall tillbaka?

Berättelsen om naturen som given oss att förvalta och bruka i vårt anletes svett, som något utanför oss själva, råvaror som ska skördas, inhöstas, skäras av och säljas, ställer till det för oss.

Djupast sett förlorar vi kontakten med vårt eget existensberättigande.

Skogarna, vattendragen, myrarna, stränderna, gläntorna och ängarna kan inte ägas mer än i vissa begränsade avseenden. Men du måste ha en relation till dem för att förstå det. Aktiebolag har inga relationer. Och det är vad till exempel debatten om strandskydd, gruvbrytning, vattenkraft och utfiskning handlar om. Ty vi vet innerst inne att ingen har rätt att beröva oss vår relation med de platser vi bär inom oss. När skogen förvandlas till ett torrt och sterilt kalhygge har allemansrätten då inte förlorat sin innebörd?

När vi reducerar naturen till något vi köper och säljer, så följer ett antal rättigheter på det. Rätten att avverka skogen. Rätten att anlägga en stugby. Att jaga och fiska. Vi betalar, tar emot kvittot och lämnar butiken. Därför känner vi ingen skyldighet att ge något tillbaka. Inget behov att visa oss värdiga, att förhålla oss ödmjukt till platsen. Och om vi planterar nya träd är det inte för att återgälda skogen, utan för att kunna skörda igen, så snart som möjligt.

Vår förståelse av och brukande av allemansrätten ställer det synsättet på ända. Att plocka korgen full med kantareller fyller oss med tacksamhet, ödmjukhet och en känsla av samhörighet. Vi återvänder till samma snår och gläntor år efter år och vi litar på att naturen fortsätter bjuda på sina skatter.

Det är också därför Sveriges befolkning reagerar allt starkare på det skogsbruk som framför allt de stora skogsbolagen bedriver. I takt med att kalhyggena breder ut sig, försvinner våra möjligheter att uppleva skog, att njuta dess skatter, att ingå i den eviga relation som skapar både oss och de värden vi behöver dränka in oss i för att alls behålla vår mänsklighet.

När är en skog färdig för skörd, att skäras av och bärgas? I dag har bruksskogar en livscykel på 70-80 år. Då har träden inte ens blivit tonåringar. De livsbärande ekosystem både vi och skogarna är beroende av är långt ifrån färdigutvecklade. Och forskningen är glasklar: För klimatets och den biologiska mångfaldens skull måste vi sluta med kalhyggen. I till exempel Tyskland är de redan förbjudna. Det finns metoder att bruka skogen så att den både ger ekonomisk avkastning, optimerar klimatnyttan och tar hänsyn till vårt behov att av levande och omväxlande skogar. I takt med att kunskapen vuxit har allt fler, särskilt mindre skogsägare, övergått till hyggesfritt skogsbruk. Fler borde ta efter, det vore sannerligen goda förberedelser att välförtjänt inhösta nyttan av i framtiden.

Nyligen beslutade EU om skarpare krav på klimatåtgärder och ekologisk hänsyn i skogsbruket. Så det finns hopp. Men den skog vi skördar eller ”tar in för förvaring” idag, kan vi inte sätta tillbaka i morgon. Du kan plantera nya träd, men inte en ny skog. De flesta skogar du besöker är förmodligen brukad. Om du ser dig omkring består den troligen mest av samma trädart av ungefär samma storlek, tall eller gran, och med nästan ingen död ved på marken.

En naturskog har inte avverkats på många hundra år, består av många olika trädarter med mycket död ved. I naturskogen trivs en mångfald insekter, svampar, fåglar, varav många är rödlistade och inte återfinns i bruksskogarna. Naturskogen är också mer motståndskraftig mot sjukdomar, torka, vind. Sånt som våra framtida skogar kommer att drabbas hårt av.

Den stora skördetiden pågår.

Vännerna säger att på Österlen är det alltid något som mognar.

Enligt SMHI har sommaren 2021 så här långt varit ovanligt varm och den torra våren har gjort att spannmålsskördarna i Skåne, Halland och Blekinge blir mindre än normalt.

Förra året var å andra sidan ovanligt bra.

Att skördarna växlar är inget nytt. I sig.

Men minnet av sommaren 2018 skälver som en het hägring. Den torra jordens veteax sträckte sig upp i hettan och kor idisslade halm bakom glesa brädväggar. Vi kunde läsa om nödslakt. Skogarna i norr stod i lågor. Värmerekorden avlöste varandra, fyllde våra kroppar med glödbränder.

I ett reportage i Aftonbladet undrar Erik Wiman om missväxt och hunger skulle kunna bli verklighet i Sverige. Elin Röös, klimatforskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet svarar: ”Ett värsta scenario är att vi får somrar som vi hade i somras [2018], då det var otroligt torrt och skördarna minskade med 50%. Om vi får fler sådana år i rad skulle det vara väldigt illa.”

Då är det för sent att rädda det som annars riskerar att gå till spillo.

Att bringa den ekonomiska nyttigheten i säkerhet.

Att ta in för förvaring det som skulle kunna skadas.

Att skära, plocka eller bärga.

Att skörda frukterna av goda förberedelser.

Den mest optimistiska prognosen från Statens meteorologiska och hydrologiska institut, som förutsätter kraftfulla klimatåtgärder, förutspår att en genomsnittlig sommar i slutet av århundradet kommer att likna den förödande eldsommaren. Extremsomrarna kommer att bli ännu extremare.

Framtidens håvor är beroende av att vi börjar göra goda förberedelser.

Det finns bara några ynka procent naturskog kvar, men vi fortsätter skörda den och statliga Sveaskog går på som om ingenting hänt.

Torsken, sillen och ålen försvinner men vi fortsätter skörda Östersjön utan tanke på hur vi ska ge tillbaka.

Våra älvar har vi skördat så att bara omkring fem procent av laxbestånden återstår. Enligt Erik Degerman vid Sveriges lantbruksuniversitet finns endast sexton älvar med vildlaxbestånd kvar i Sverige. I fjorton älvar är laxbestånden utdöda eller under återuppbyggnad.

Vi har skördat planeten så intensivt att däggdjurspopulationen minskat med 60 procent och en tredjedel av alla insekter hotas av utrotning.

Det är den stora skördetiden och håvorna dignar omkring oss.

Men vår relation med själva livet tycks ha rämnat. Och vi är rädda. Att allting skall upphöra utan att börja om. Att Fenrisulven ska sluka solen, stjärnorna falla från himlen, skogarna slitas upp med rötterna och bergen rasa.

Att haven ska svämma över och himlen rämna. Som i ragnarök, apokalypsen, armageddon, pachakuti eller acharei hayamim.

Är det till slut rädslan som skall rädda oss?

Gå till din glänta, strand, äng, myr och fråga vad du kan ge tillbaka. Författaren Albert Viksten skriver i sin bok ”Tankar vid en dödsdömd sjö” (1956): ”De som förlorat kontakten med sitt ursprung och förhäver sig som härskare även mot naturlagarna, de skall förr eller senare möta sin dom. Och domaren är den kosmiska makt som med sin gåtfulla kraft skyddar lagen.”

De extremväder och eldsvådor som drabbar vår värld just nu är exakt det som forskarna förutsade för trettio år sedan. Vi ska ta deras varningar och goda råd på allvar. Än går det att lösa problemen. Historien visar att kollektiva handlingar kan försätta berg. Kan vi ge tillbaka till naturen med samma generositet som den ger till oss? Kan vi göra oss välförtjänta?

Av: Mats Söderlund