Med befriande ny blick på autism

Forskningen inom området har fram till nyligen utgått från pojkar, vilket förstås lett till diagnoskriterier anpassade efter just pojkar och män. Detta gäller inte minst hennes egen form av så kallad högfungerande autism, alltså autism utan medföljande intellektuell funktionsnedsättning.

Så länge denna bild fått dominera det offentliga medvetandet har kvinnor med autism därför ofta uppfattats som blott och bart udda och asociala. Boken Clara Törnvall har skrivit kan sägas vara ett steg i kampen för synliggörande och upprättelse i denna fråga och redan där är den mycket lovvärd.

Naturligtvis har det inte rått en underrepresentation enbart i diagnostiken, utan även i konsten. Autismen har där med nästan självklarhet representerats genom någon av manligt kön, med Dustin Hoffmans rollkaraktär i filmen ”Rain man” som kanske främsta galjonsfigur.

Man kan också tänka på Stig Larssons debutroman med samma titel som Clara Törnvalls: ”Autisterna” från 1979. Medan den manliga jagpersonen hos Larsson rör sig i trakterna av självupplösning och psykopati bildar Törnvalls initierade inifrånskildring en närmast perfekt motpol: samhällstillvänd, kvinnlig och i allra högsta grad empatisk.

Faktum är att om det är något hon själv och de autister hon intervjuar inriktat sig på är det kampen för att sätta sig in och förstå de neurotypiskas sociala spelregler och sätt att uppfatta verkligheten. Hon finner det förbluffande hur svår den motsatta förståelsen kan vara, exempelvis förståelsen hos ett antal människor för att Greta Thunbergs kamp för miljön faktiskt handlar om precis detta och ingenting annat.

Thunberg finner, enligt Törnvall, på riktigt inget egenvärde i att vinna uppmärksamhet för sin egen persons skull. Det enda värdet av detta är i så fall om det kan ge positiva effekter i kampen för att rädda miljön. Sann idealism med andra ord.

Clara Törnvall varvar sin egen personliga historia med intervjuer med andra kvinnor som fått autismdiagnos samt med kulturhistoriska tillbakablickar. Dessutom analyserar hon vårdens och skolans bemötande av något som inte är sjukdom, inte en uppfostringsfråga och inte heller någonsin ”går över”.

Instrument som medicinering och KBT är sällan svaret på de problem autisten möter i dagens informationssamhälle. Snarare är det samhället i sig som utvecklats i autismfientlig riktning. ”Jag ser en paradox i vår tid. Kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser ökar, samtidigt som utrymmet för att vara annorlunda hela tiden krymper.”

Men Törnvall blickar alltså också, i detta mångfacetterade och gedigna verk, bakåt och tar upp ett antal författare som sannolikt skulle ha fått autismdiagnos om de levat idag – inte minst Emily Dickinson och Simone Weil – och analyserar deras verk ur detta perspektiv.

Det är på det hela taget övertygande och fascinerande samt visar vilken gåva istället för plåga autism kan innebära, bara förutsättningarna är de rätta. Med Simone Weils ord: ”När uppmärksamheten når sin högsta styrka är den detsamma som bön.”