Med ett vemod i botten

Jonas Lundh är konstnär och musiker. Spelar trummor i jazzrockband av modernt snitt. State of Art. Konstens tillstånd. Finns tonerna också i måleriet? Han säger att han ofta får höra det. Att det är mycket blues i hans måleri.

– Jag är gråtonig i botten. Det är väl det svenska vemodet, säger han som ett svar på blueskopplingen.

Färgskalorna är mestadels dämpade, och i en del koncentrerade till grått och vitt. Det är ett färg- och ljusmåleri, men blues? Kanske, men kanske också jazz där ordning möter oreda, struktur möter improvisation.Utställningen på Nimt ser han som en utmaning, och har valt målningar som inte kräver att betraktaren backar 20 meter. De ytorna finns inte. Och att det blir en kontrastverkan i helheten. Men allt får inte plats, som en större målning i gråvitt med figur och med text i ovankant. Ordet "opera" sticker ut.

– Ibland gör man det svårt, och här försökte jag fördärva det för mig själv. Jag lyssnade på friformjazz, tänkte på opera och gjorde en tredje sak. Så fick orden bli själva operan.

I "hettan", som han säger, kan det gå undan. Ofta målar han med en kartongbit, aldrig pensel. Lundh kan överraskad blicka in i den bild som vuxit fram. Men saker återkommer.

– I de här målningarna handlar det mycket om ljus, medan motiven har en underordnad betydelse. Sedan finns det ju alltid några element man som konstnär använder. I mitt fall rör det sig om musik, huskroppar, stadsmiljöer, lustiga figurer, ja, det är väl det.Jonas Lundh sätter aldrig titlar på sina verk, vill inte styra betraktarna i deras tolkningar. Säger att varje "tolkning är personlig och viktig".

Vi stannar framför en mindre bild. Två tunna figurer, en liten, en större står i en stadsmiljö med ordet Gallery i en skylt. Jonas Lundh berättar att det är en bild som betyder mycket för honom. För mig som åskådare kan den stå för något annat.

– När jag blivit lite äldre plockar jag alltfler minnen ur barndomen. Händelser som inte betydde något då, kan nu bli användbara i min konst. Det kan vara ett doftminne, eller som i den här mindre målningen, säger han och berättar.

– Min far var konstintresserad och köpte en del grafik. Så fort jag kunde gå släpade han runt mig på Stockholms alla gallerier. Där är min far och där är jag. Och där är "gallery". Färgvalet lutar åt vemod, och hur jag upplevde det då.